Byggarbeten på ön Öja 1933 och det som ska bli 15,2 cm-batteriet tar form. Idag är Landsort central kulturhistoria. När Statens Fastighetsverk mer än 70 år senare utreder bevarande av äldre försvarsanläggningar skriver man så här: "Anläggningen är i skick som möjliggör full förståelse. På Landsort bildar 15,2 cm-batteriet tillsammans med Ersta-batteriet en artillerihistorisk kontinuitet som sträcker sig över hundra år."
Foto: Krigsarkivet/Wikimedia Commons
Skulle man göra en graf över antalet byggda skydds- och bergrum under 1900-talets andra hälft och de första femton åren av 2000-talet skulle den, något förenklat, likna en bergstopp. Från 1950-talet över 1960- och 70-talen byggdes det mängder av både civila och militära rum i våra berg. Från 1990-talets början och fram till i dag har i stället en lika omfattande avveckling genomförts.
Det är lätt att tänka att det kalla krigets slut var den främsta anledningen till att så stor del av de svenska bergrummen och bunkrarna i rask takt har avvecklats, stängts och plomberats eller blivit museum under de senaste två decennierna. Men orsakerna är fler än så. Och allt började redan innan vi lärde oss ord som glasnost och perestrojka.
– Vändningen kommer egentligen lite innan Sovjets fall. Redan under tidigt 1980-tal stoppas en andra fas i kustartilleriet och flygvapnets större anläggningar. I stället riktar försvaret sig på att till exempel uppdatera och utöka radarövervakning. På Landsort fanns ett av de sex moderna 12 cm M/70 batterierna som byggdes – men 28 planerades från början. Den sista av de sex som byggdes stod klar 1983. Sedan byggde man inte mer. Av både ekonomiska och taktiska skäl, säger bunkerexperten Lars A Hansson.
Efter 1980-talets europeiska närmande av öst till väst blir sedan decennieslutet början på en process som gör att vi i dag har färre anläggningar i bruk.
– När muren faller stoppas väldigt mycket och sedan är 1990-talet väldigt mycket ett vakuum innan man mot slutet av decenniet börjar den stora nedmonteringen, som sedan verkligen tar fart under 2000-talet, säger Lars A Hansson.
Allt handlar dock inte om att hoten utifrån minskar, att det uppstår en annan balans i den närmsta omvärlden, lika mycket handlade nedmonteringen också om att ny vapenteknik gjorde de tidigare så bergsäkra rummen mer sårbara. Under 1990-talets början, i Kuwaitkriget, börjar amerikanska flygvapnet använda den så kallade ”bunkerbomben” GBU-28. En 2,2 ton tung laserstyrd bomb försedd med en kraftig stridsspets som kan borra sig 30 meter ner i hård jord eller tränga genom över sex meter betong. Mer eller mindre över en natt – eller de 17 månader som kriget pågick - blir bergrummen överflödiga.
Tidstypisk principskiss som visar hur en, då, modern örlogsbas gav skydd mot atomvapen.
Foto: Armémuseum
– Ironiskt nog är det till exempel Skanska som byggt många av skyddsrummen i Bagdad så vi vet hur starka rummen är och kan se exakt vilka skador de amerikanska bomberna gör. Insikten är att våra bergrum inte räcker längre mot den här nya typen av vapen. Man måste förflytta sig snabbt i stället. Fast kustartilleri, berghangarer och stora lager med mindre än 30 meter bergsskydd blir snabbt omoderna.
Hela den här frågan, säger Lars A Hansson, är dock komplicerad och multifaktoriell. Även andra faktorer spelade in för det som skulle bli en omfattande plombering av en hel försvarsfilosofi.
– En andra faktor är Försvarsbeslutet 1996, där vi går från invasionsförsvar till insatsförsvar. Kalla kriget är nu slut sedan sju år och vårt fasta försvar som skydd för invasionen behövdes inte längre. Parallellt inom civilförsvaret degraderas deras funktioner också med det minskade hotet och mängder av deras ledningscentraler användes heller inte längre. Fram till mitten 1990-talet gjordes vissa moderniseringsprojekt, till exempel för de 30 stycken fasta kustbatterier i 7,5 cm m/57-serien och ett batteri gjordes som försöksobjekt med bland annat förbättrad ventilation mot aerosolbomber och vattendimma och höjbara grindar för att mota robotar innan de kom fram till kanonerna. Allt detta avstannade med beslutet 1996 och det fasta kustartilleriet upplöstes istället med beslutet 2000.
Ammunitionsdurken av idag. Ersta-batteriet på Landsort är ett artilleribatteri som står på ön Öja utanför Nynäshamn. Anläggningen skulle skydda Stockholm från ett sovjetiskt angrepp under kalla kriget och var i bruk från 1977 till 2000. Det fanns ytterligare fem liknande Ersta-batterier längs Östersjöns kust.
Foto: Arild Vågen/Wikimedia Commons
En tredje aspekt historisk sett, fortsätter Lars A Hansson, är att det egentligen endast är Sverige, Norge och Finland som i stor skala byggt fasta försvarsanläggningar under kalla kriget som skulle användas aggressivt, det vill säga att de hade kanoner eller liknande.
– Staber byggdes även i andra länder, men om vi tittar på till exempel England så slutade man där med fast kustartilleri redan under andra världskriget och gick över till rörliga förband. Med moderna hot ansågs rörligt och spridning vara melodin och de fasta anläggningarna fick stryka på foten. De här faktorerna tillsammans skulle jag säga är grunden till varför den stora mängden berganläggningar inte längre behövdes…