Vad är en vägbas?
En vägbas är ett enkelt flygfält med möjlighet till start och landning för militära flygplan. De placerades på raka, plana vägsträckor som var minst 1 500 meter långa, cirka 12-15 meter breda och hade ett omgivande landskap som passade för ändamålet. Ofta är de inbyggda på motorvägar där man har tagit bort mitträcket, eller på vanliga landsvägar som breddats några meter. Vägbaserna skulle fungera som ett komplement till huvudlandningsbanan på den militära flygbasen och hade tillgång till både personal, material och drivmedel. De har även gått under andra namn som reservvägbas, landsvägsbas och reservflygsträcka.
Varför byggdes vägbaserna?
Vägbaserna var en viktig del av den svenska försvarsplaneringen under efterkrigstiden. I takt med att man insåg sårbarheten hos de ordinarie flygbaserna ökade behovet av en reservbas. Detta var en modell som redan hade prövats på bland annat Autobahn i Västtyskland. Där var många av vägbaserna belägna i närheten av Bremen och de förgreningar från Natos bränslepipeline som försåg 13 länder med drivmedel. Ett angrepp från Warszawapakten här hade kunnat få förödande konsekvenser och Natos närvaro var betydande – inte minst så under den välkända övningen "Highway '84" som genomföres just innan en nybyggd vägbas utanför Ahlhorn skulle öppnas för civil trafik.
Målet med det intrikata vägbassystemet var att göra det svårare för angripare att eliminera hela flygvapnet i en enda samordnad attack. Vägbaserna var hemliga och utformade så att fienden inte visste var de låg – detta var dock före satelliternas tid. Sexdagarskriget 1967, där Israel slog ut alla Egyptens flygbaser inom loppet av några timmar, sågs som en bekräftelse på vägbasernas betydelse.
När byggdes vägbaserna?
Idén om att skapa vägbaser som ett komplement till de militära flygbaserna föddes i början av 1950-talet. I samband med flygbasutredningen 1954 skapades det nya flygbassystemet Bas 60, där vägbaserna var en viktig del. 1958 fastställdes planen och arbetet inleddes. De följande åren byggdes eller planerandes ett fyrtiotal vägbaser.
Det första vägavsnitt som anpassades verkar ha varit länsväg 44 vid Rinkaby, men denna väg avfördes snart som vägbas. Vägen vid Ålem byggdes inte som reservvägbas, utan som ordinarie bas (fält 83), och ytterligare två sådana ordinarie baser på väg kom att färdigställas (fält 81 Sjöbo och fält 89 Eneryda). Fler var planerade, men kom aldrig till utförande.
År 1960 satte man igång på allvar med rekognoscering av reservvägbaser. Anledningen var att man insett att de ordinarie baserna var mycket känsliga för bekämpning även med en relativt begränsad kärnvapeninsats och man räknade också med att de ordinarie (hemliga) krigsbaserna skulle vara kända av en fiende. Vägbaserna skulle lättare kunna hållas hemliga ända tills de började användas i ett skarpt läge. Förberedelsearbetet och anpassningen av vägavsnitten skulle göras på ett sådant sätt att vägens karaktär av flygbas inte röjdes. Man fann att ett hundratal vägar skulle kunna gå att utnyttja.
En reservvägbas var avsedd att kompletteras med personal, materiel, drivmedel och med vissa fältarbeten för att kunna användas. Resurser fick därför omprioriteras från den ordinarie basen. Rent praktiskt breddades ett antal vägar i landet så att det bildades en raksträcka om cirka 1500 meter, vilket möjliggjorde användning som reservvägbas. Reservbasen, som tillkom senare i planeringen, var i regel ett redan befintligt civilt flygfält som kunde användas som tillfällig ersättning om krigsbasens ordinarie bansystem inte kunde användas.
Under 1970-talet ersattes Bas 60 med systemet Bas 90. Tanken var att göra baserna rörligare och mindre sårbara genom att bygga nya ”kortbanor”, som i vissa fall också var en del av det allmänna vägnätet. Dessa banor var endast 800 meter och främst anpassade för flygplanet Viggen, samt senare även Gripen. Den sista vägbasen av detta slag stod klar 1994, innan systemet stegvis avvecklades.
Var fanns vägbaserna?
Många av vägbaserna byggdes i Västergötland. Här fanns flygvapnets bakre basområde, relativt skyddat genom avståndet till kusten. Det största basområdet fanns i Skaraborg där de låg utspridda längs vägen från Karlsborg, över Skara och Lidköping, till Grästorp. Men även Norrland, Småland och Gotland var viktiga basområden. Vägbaserna på Gotland var i första hand avsedda som landningsbanor för transportplan i en luftbro, som skulle kunna flyga in personal och förnödenheter i händelse av en mobilisering från Sovjetunionen.
Hur används baserna i dag?
De vägbaser som är en del av Sveriges allmänna vägnät används givetvis för biltrafik. Några av kortbanorna används fortfarande av militära flygplan vid förberedelser för internationella uppdrag i svåra miljöer. Vad gäller de militära flygbaserna så har de flesta tagits ur drift. En del fungerar som virkesupplag, andra har blivit racerbanor, och ytterligare några brukas av civilt flyg. De militära installationerna är borta och spåren efter dem har bleknat.
Fem klassiska vägbaser under kalla kriget
Här ser du några av de mest välkända vägbaserna, från Skåne till Lappland.
Åhusbasen
Den första vägbasen som stod klar, 1963. Åhusbasen låg på landsvägen mellan Åhus och Kristianstad och fungerade som en reservbas till flygfältet vid Everöd.
Hebybasen
Hebybasen var den första vägbasen som öppnade för övningar i fredstid, våren 1966. Den låg på väg 254 mellan Albäck och Heby. Banan var 12 meter bred och 2 000 meter lång.
Mokorset
Vägbasen med den längsta sträckan, 2 600 meter. Att jämföra med exempelvis Rinkaby som endast var 1 600 meter. Mokorsets vägbas låg på riksväg 50 mellan Mohed och Glössbo.
Grästorp
I början av 1990-talet byggdes fyra "kortbanor" på riksväg 44 mellan Lidköping och Grästorp, som var förbundna till de längre banorna på Rådafältet. Vägen breddades till 17 meter på en sträcka av 800 meter. Banorna var särskilt avsedda för flygplanet Viggen.
Jokkmokk
Den nordligaste vägbasen i Bas 90-systemet. Fungerade som en reservbas till Jokkmokks flygbas som än i dag används som en övningsflygplats. Byggdes 1979 och låg på riksväg 97.