Den stora nedgrävningen

Atombomben gör Sveriges befästningar omoderna

Byggnadsarbetena vid uppförandet av Musköbasen utanför Stockholm. Här förbereds för sprängning i en av fartygstunnlarna i berget. Musköbasen stod färdig som strategisk bas för svenska marinen 1969. Den tog 19 år att färdigställa. Bilden tros vara från 1960-talet. Foto: Armémuseum

Morgonen den sjätte augusti 1945 förändrades världen för evigt. Då föll atombomben över Hiroshima. Bland alla effekter som det nya kraftfulla vapnet skulle få var en att de allra flesta skyddsrum och försvarsanläggningar plötsligt kändes otillräckliga, till och med bräckliga. Inte minst i Sverige.

– Befästningar har alltid funnits. Det är tydligt inte minst när man är i Stockholm, det går att se en linje från slottet till Vaxholm och sedan hela vägen ut till territorialgränsen vid Söderarm. Sådana punkter har alltid funnits. Men med atombombens första användande blir alla tidigare befästningar omoderna över en natt, säger Lars A Hansson, expert på skydds- och bergrum.

Sverige hade som bekant varit neutralt under kriget, vilket gav många fördelar, men det hade också gjort att försvaret halkat efter. Nu krävdes ett nytt slags försvar. Och det snabbt.

– Man gjorde en kraftansträngning direkt efter kriget, då det fanns många hål i försvaret. 1950- och 60-talen var nästan en panikrustning för att få till det mest nödvändiga: berghangarer kring vissa flygflottiljer i till exempel Göteborg, Stockholm och Norrköping. Sedan stärkt försvar av Skåne, Stockholm och övre Norrland. Man gör otroligt många sprängningar under de här decennierna för att skapa bergrum, så visst går det i vågor, men planen som sådan är nog ganska långtgående, säger Lars A Hansson.

Ibland är fred verkligen fred, ibland är den bara början på något annat, ett helt nytt tillstånd. Andra världskriget gled snart över i det kalla kriget, där USA och Ryssland byggde allt mer avancerade vapen och passivt aggressivt hetsade mot varandra under drygt 40 års tid. Länder som Sverige kunde bara skydda sig så gott det gick.

– Försvaret hade inte tid att vänta med att bygga anläggningar så planeringen började i slutet av 1940-talet och sedan drog man i gång och byggde under hela 1950-talet. Det var ett slags kapprustning. Stormakterna rustade när det gäller krigsföring, vi kapprustade skyddsrummen för att gå i jämn takt med vapenutvecklingen. Kärnvapenhotet gick ju i kurvor – ibland var det riktigt allvarligt, ibland var det mycket mindre. Det märktes framför allt på mindre befästningar. Man prioriterade olika beroende på hotet och försökte spara in där det gick. Det skiftar ganska radikalt under årtiondena efter andra världskriget, säger Lars A Hansson.

Lösningen blev att spränga, gräva och borra ned verksamheten. Sverige hade ett naturligt skydd i den hårda skyddande granitberggrunden och parallellt med det kalla kriget byggdes mängder av både civila och militära anläggningar, skydds- respektive bergrum.  

– Till exempel 30 stycken kustartilleribatterier av typen 7,5 cm M/57 byggdes runt Sveriges kust i tre delserier. Det var en kraftig prioritering av invasionsskydd, som börjar byggas under 1961 och den sista är klar 1974. På 13-14 år satsade man så mycket – och det gäller bara lilla kustartilleriet. Det visar hur mycket man byggde på bara några få år. Under denna period kom även majoriteten av de civila ledningscentralerna i bruk runt om i stort sett varje kommun i Sverige, säger Lars A Hansson.

Skyddsrum byggs även för civila

Bevarat sällskapsrum från HC Elefanten, en hemlig och atombombssäker ledningscentral och civilförsvarsanläggning i Edsberg, Sollentuna kommun. Elefanten ligger insprängd i ett bergrum och byggdes mellan 1972 och 1977 med plats för 200 personer. Den 3 300 m² stora anläggningen var tänkt att fungera som ledningscentral och skyddsrum för Stockholms stads och Sollentunas kommunledningar i händelse av ett krigsutbrott. Elefanten togs ur bruk 1998, men är fortfarande idag helt intakt och (tidstypiskt) inredd. Foto: Stockholms länsmuseum

Samtidigt som kustartilleriet byggde fort i skärgården och vid inlopp till stora och viktiga älvar så skapades i det som kom att kallas för totalförsvaret också flyghangarer med bergsskydd och – inte minst – skyddsrum för civila.

– Till skillnad från resten av världen bygger vi aktiva anläggningar, för att kunna skjuta med kustartilleri till exempel, men också för att kunna inhysa staber och förråd. De flesta andra nationer överger den tanken på bergrum efter andra världskriget, medan vi, Norge, Finland och Schweiz med graniten som förutsättning i stället bygger mer än någonsin. Hela totalförsvaret byggs in, både civila och militära förråd, kustartilleri, flyghangarer med upp till 80 flygplan under jord, sjukhus, Musköbasen, men också civila skyddsrum som Katarinaberget, alla civilförsvarets ledningsplatser. Stabsplatser för flyg, armé och högre ledning. På alla nivåer, ned till minsta kommun i inre Norrland så finns det ett skydd för både civilbefolkningen och de som skulle leda kommunen, säger Lars A Hansson.

I övriga Europa byggdes stabsbunkrar och kommunikation in i underjorden och några östländer byggde även berghangarer som liknade de svenska. Hur många som var engagerade i det nedgrävda totalförsvaret i Sverige har Lars A Hansson svårt att svara på.

– Jag har inga exakta siffror, men det var en markant del. Som mest var det nästan en miljon man i det militära försvaret och i Södermanland som jag undersökt mest var det över 5 100 engagerade i civilförsvaret. Så ta det gånger 20 landskap ungefär. Det är en bra bit över 100 000 i ren civilförsvarsberedskap, sedan tillkommer till exempel de som var krigsplacerade på arbetet. Sjukhus, viktig industri och så vidare. Efter en första evakuering av folk som inte behövde stanna i en mellanstor svensk stad ska de flesta, mer eller mindre, få plats i skyddsrummen.

Hotet från öst påverkar byggandet

Hemsö fästning vid Ångermanälvens mynning började byggas redan 1917 och var en av Kalla krigets största försvarsanläggningar längs den norrländska kusten. Foto: Armémuseum

Det råder ingen tvekan om varifrån hoten kom under de nästan 35 år då den svenska försvarsmakten sprängde, grävde och borrade ned sin verksamhet i den granithårda berggrunden landet runt. För att bara ta ett exempel: av de 41 anläggningar som byggdes bara inom kustartilleriet från 1950-talet till 1983 låg tre stycken på västkusten, övriga 38 var utplacerade från Skånes östra kust och hela vägen upp längs Östersjökusten.

– Det fanns en oro att det kalla kriget skulle eskalera till ett tredje världskrig. Med Sveriges läge har Ryssland alltid haft intresse att säkra både norra Sverige och Skåne och skapa ett eget innanhav i Östersjön, tillsammans med Warszawa-pakten. På så sätt skulle de få ut hela sin Östersjöflotta säkert ut på Atlanten. Det är därför norra Sverige, Boden till exempel, och Finland också var ett riskområde för en landinvasion. Ryssarna skulle den vägen kunna nå till Narvik och trygga den hamnen och hela Nordnorge och på så sätt kunna använda ishavsflottan från Murmansk, säger Lars A Hansson.

Så här med perspektiv, med totalförsvaret och den stora nedgrävningen på tryggt avstånd, kan Lars A Hansson se svagheterna i taktiken.  

– Ska man vara lite krass och kritisk mot Sverige så hade vi väldigt många teoretiska scenarier som sedan kanske inte skulle funkat så bra i praktiken. Viggen-plan skulle kunna flyga ut från våra flygbaser obehindrat och ohotat, kustartilleriet skulle vara intakt när invasionen kom och evakueringarna skulle flyta hinderfritt. Men hur det här skulle funkat och alla de här synergierna samverkat i skarpt läge, det är osäkert. Det testades inte nog.