Folkets försvar

Frivilligorganisationerna finner sin form

Vilken roll har frivilligorganisationer haft inom Försvarsmakten under åren?

Per Klingvall: Över tid har det alltid funnits ett behov av att kanalisera folkviljan och försvarsviljan och det engagemanget förenar alla frivilligorganisationer. Att engagera medborgare och påminna om att det engagemanget behövs i orostider, oavsett om det är något som händer i samhället eller är krigsfara. Det är grunden i frivilligheten skulle jag säga.

Marianne af Malmborg: Det tror jag du har alldeles rätt i. Personalbehovet som sedan växte fram kom senare. Det var en dålig situation på 1920-talet med ett försvarsbeslut som folk inte gillade. Då samlade folk sig. Männen samlade sig i Landstormen, som Försvarsutbildarna är sprunget ur, och kvinnorna skapade en egen del av det för att stötta med mathållning och penninginsamling. Det var ett ganska starkt uttryck för att folk inte ville ha ett första världskrig i repris.

Hur startade era organisationer och i vilket samhällssammanhang?

Per Klingvall: För vår del uppstod vi ur ett antal föreningar runt om i landet. Den första startades 1905 i Luleå. När de hade nått en kritisk massa var det runt 1912 och då pågick Balkankrigen för fullt. Då samlades föreningarna under solskensolympiaden i Stockholm och bildade Landstormsföreningarnas Centralförbund, vilket vi i dag räknar som startpunkten för vår organisation. Det var främst män ur borgerligheten som startade det här.

Marianne af Malmborg: Det som senare skulle komma att bli Svenska Lottakåren grundades 1924 under namnet Föreningen Stockholms Landstormskvinnor. Initiativtagaren var en kvinna som hette Tyra Wadner. Hon hade blivit inspirerad av den finska Lotta Svärd-rörelsen efter att ha besökt Finland med sin man, som var rektor och chefsinstruktör i Stockholms landstormsförbund. Hon såg behovet av ett aktivt stöd till den svenska Landstormen som var i behov av pengar för att kunna genomföra sina olika övningar. Hon åkte land och rike runt och samlade kvinnor kring denna fråga. Det finns en gammal film med henne där hon ber kvinnor ge tio öre var per dag. Det blev ganska mycket pengar på den tiden. Då var det inte tal om att lottorna skulle få vapenutbildning eller liknande, utan de hade en ren och skär stödfunktion.

Starka kvinnoorganisationer tar plats i frivilligheten

Lottor i fälttjänst (1940). Torneträsk järnvägsstation, koklottor och svensk vintermiljö. Foto: AMF Film

Vad var reaktionen på att kvinnorna började engagera sig?

Marianne af Malmborg: Det fanns säkert vissa som var emot att kvinnor började engagera sig, men det här sågs nog som ett konkret ärende som folk behövde samlas kring och det var en möjlighet för kvinnorna att komma ut och göra något gemensamt utanför hemmet. Engagemanget gick genom alla samhällsklasser, skulle jag säga.

Vad exakt gjorde frivilligorganisationer där i början? Och har det förändrats över tid?

Marianne af Malmborg: I vårt fall som lottaorganisation var det att bidra till att Landstormen skulle kunna hålla sina övningar. Dels få mat, men även att samla in pengar då det kostade att göra dessa övningar.

Per Klingvall: Landstormen var i grund och botten ett illa utrustat folkuppbåd kan man säga. Landstormsbefälens riksförbunds uppgift var att utbilda befälet för att skapa någon sorts ordning. Befälet hade ingen utbildning på den tiden. Det kunde vara grosshandlaren i byn och han kanske inte var van vid att föra en trupp. Männen i Landstormen hade en trekantig hatt, en armbindel och i bästa fall ett gevär. Det var allt man hade i början. För organisationen drevs helt utan statsmedel där i början. Allt finansierades genom egna initiativ.

Hur har Svenska Lottakåren påverkat jämställdheten inom försvaret?

Marianne af Malmborg: Jag hade önskat att vi kunde säga att det var jämställt nu, men tyvärr. Kvinnor sågs som en särskild kategori väldigt länge. Hade jämställdhetsarbetet gått bättre hade det varit ännu lättare för de kvinnliga officerare som sedan kom in. Men det har varit väldigt tufft för dem.

Per Klingvall: Jag tror att lottornas stora bidrag har varit att lyfta frågorna inom Försvarsmakten. Sedan har de kvinnor som kom in där fått kämpa med ett utpräglat manligt ledarskap. Förhoppningsvis har det hänt mer på senare år. Men vi kan ju i alla fall se att när många män var inkallade under krigen fick kvinnor utföra nya uppgifter och kom ut i arbetslivet på nya sätt. När männen inte var på plats kunde kvinnorna visa att de kunde utföra deras uppgifter minst lika bra.

Tar allt mer plats i samhället 

Befäl på fritid (1947). Korta bildglimtar på den frivilliga befälsutbildningens innehåll, i tjänst och på fritid, från platser som Skälderviken, Tylebäck, Köpingsvik, Stagården, Borgholm och Kalmar.

Hur har era organisationer utvecklats med tiden?

Marianne af Malmborg: Det som skapade en stor utveckling hos oss var andra världskriget. Försvarsmakten och civilförsvaret hade personalbrist och vi behövdes på ett annat sätt. Det ledde så småningom till att lottaorganisationen 1943 hade vuxit så pass att man ville bli en självständig organisation. 1943 hade faktiskt Lottakåren sin högsta medlemssiffra någonsin, med över 110 000 lottor.

Per Klingvall: Runt 1942 och 1943 skedde ett paradigmskifte. Då upphörde Landstormen, men engagemanget dog inte ut. Landstormsföreningarna omvandlades i stället till till Centralförbundet för befälsutbildning och ute i landet bildades FBU, Frivillig befälsutbildning, som skulle finnas ända fram till 2005. Man såg att här hade man sin roll: att kompletteringsutbilda det värnpliktiga befälet. Det var något som man gjorde ända fram tills att värnplikten lades vilande 2010. Lottakåren hade ett tydligare uppdrag gällande att bemanna medan vi fortfarande var en ren utbildningsorganisation.

Hur var efterkrigstiden för frivilligorganisationerna?

Per Klingvall: Efterkrigstiden var den stora tiden för frivilligorganisationer. Då skapades ännu fler organisationer med olika kompetensinriktningar kopplade till exempelvis flyget och marinen och antalet medlemmar ökade i våra organisationer.  Det var en period med jättemycket utbildning och engagemang. Totalt sett var vi väldigt stora under den här perioden.

Marianne af Malmborg: Vi var 600 000 totalt i frivilligorganisationerna under den här tiden. Det är en ansenlig mängd. Jag brukade säga att vi var Försvarsmaktens och civilförsvarets största supporterklubb.

Vad var det som gjorde att ni blev så stora under den perioden?

Per Klingvall: Kalla kriget pågick med motsättningar mellan öst och väst. Vi kan se på vårt medlemsantal att det påverkades av olika händelser. Under Kubakrisen på 1960-talet ökar antalet medlemmar ganska dramatiskt, medan det under avspänningens tid efter 1989  sjunker.

Marianne af Malmborg: Organisationerna gav även en bonus i form av gemenskap och utveckling. Inte minst för kvinnor och flickor. Den gruppträning som grabbarna var vana vid genom fotboll och liknande var helt främmande för många kvinnor, men här kom man in i en miljö där alla var klädda likadant, och vi svettades, svor och gjorde allt tillsammans som lottor. Det svetsade oss samman på ett otroligt sätt.

Per Klingvall: Vi engagerade även hela familjer. Vi hade som mest 16 kursgårdar totalt och huvuddelen av utbildningen skedde på sommaren, under semestern, och då tog man med hela familjen. Det här var innan folk åkte iväg på semester, så det var ett sätt för familjer att vara tillsammans.

Marianne af Malmborg: Det där funkade inte alls för oss, kan jag säga. Vi gjorde något försök på Fårö med att lottorna hade med sig familjerna. Det gick sådär. Det var ok för kvinnan att vara på kurs på dagen, men när hon kom hem förväntades hon göra alla sysslor som vanligt. Det var inte en fråga om jämställdhet där inte.

Hur har utvecklingen sett ut de senaste 20 åren?

Per Klingvall: Svensk försvarspolitik förändrades till inställningen att vi försvarar oss bäst utanför Sverige. Sedan läggs värnplikten vilande formellt 2010, men under hela 00-talet var det oerhört små värnpliktskullar, på runt 5 000 per år. På slutet av 1990-talet låg de på runt 12 000. För vår del innebar detta att vår målgrupp, det värnpliktiga befälet, försvann. Vi var tvungna att hitta nya vägar och det har varit ett sökande under flera år för oss. Efter hand blev vi den organisation vi är i dag, där vi rekryterar, utbildar och bemannar för krigsorganisationen och för samhällets krisberedskap. Vi har även en stor ungdomsverksamhet. Från att ha varit en ren militärutbildningsorganisation så är vår roll i dag att stärka samhällets säkerhet både militärt och civilt.

Marianne af Malmborg: Vi har påverkats organisatoriskt då Försvarsmaktens behov av personal har minskat betydligt. Från att vi hade lottor i flygvapnet är behovet i dag cirka 200 personer fördelat på alla organisationer som hjälper flygvapnet. Det är helt enkelt inte så enkelt i dag. Folk vet inte längre vad försvaret gör. Det innebär en rekryteringssvårighet när folk inte förstår varför de ska engagera sig. Rent ekonomiskt har statsbidraget blivit mindre i takt med att antalet medlemmar sjunkit. Så för vår del har det inneburit en stor förändring. Från att ha varit en traditionell folkrörelse – med ett riksförbund, ett antal länsförbund och lokala föreningar – så slopade vi hela det mellanliggande ledet. Orsakerna var nästan uteslutande ekonomiska.

Per Klingvall: Vi er en förändring nu när det talas lite mer om att värnplikten kanske ska tas tillbaka. Det diskuteras försvarsfrågor mer i media och vi ser en ökad medlemstillströmning. Samtidigt ser vi att engagemanget inte varar lika länge. Förr var det ett livslångt engagemang; i dag går man in periodvis och engagerar sig. Den politiska efterfrågan vi upplever är nog också större än på länge och Försvarsmaktens intresse har också blivit tydligare. Det var lite ljumt ett tag när man inte visste vad man skulle ha oss till.

Relationen till Försvarsmakten

Försvarets motorcykelkår (FMCK) på turné 1950.

Hur har er relation till Försvarsmakten varit under åren?

Marianne af Malmborg: Jag har jobbat både i Försvarsmakten och i frivilligorganisationer och det jag har fått med mig är att frivilligheten inte är en självklarhet inom hela Försvarsmakten. Varje dag har vi frivilliga fått argumentera för vår sak och kämpa för vad vi vill. Att tränga igenom hela försvarsmaktsorganisationen har inte varit lätt.

Per Klingvall: Under åren med stora värnpliktskullar såg man nyttan med vad vi gjorde. Sedan, från mitten av 1990-talet, har Försvarsmakten haft en mer ljummen inställning. Man har alltid uttalat att frivilligheten är viktig, men i praktiken har det kanske inte alltid varit så. Från försvarsledningen har man alltid förstått nyttan med frivilligheten, men ute på varje regemente har det kanske inte varit samma inställning. I och med att Försvarsmakten har gått över till frivillighet så har vi hjälpt dem med rekrytering och där har vi fått ett bra samarbete. Man kan säga att vi står utanför Försvarsmakten som myndighet, men känner starkt för Försvarsmakten som idé och organisation.