Idrotten och försvaret

Sveriges mest okända tiofaldiga världsmästare

Lennarth Pettersson hade aldrig blivit stridspilot om det inte vore för idrotten. Han hade förmodligen slutat som bergsprängare, som sin svärfar. Försvarsmakten, å sin sida, hade missat en kraft som inte bara utmärkte sig genom sina idrottsliga framgångar i militära tävlingar, utan som också förändrade övningsmetodiken på ett avgörande sätt.

– Jag har alltid tränat idrott som om jag skulle tävla. Alltid försökt föreställa mig en skarp situation även när jag ligger på skjutvallen en gråmulen tisdagseftermiddag och övningsskjuter, säger han.

Som divisionschef på F 13 i Norrköping i slutet av 80-talet lät han piloterna öva på motsvarande sätt, i mer realistiska scenarier än vad de var vana vid. Den förändringen lyfte piloternas förmågor väsentligt och hade aldrig kommit till stånd om det inte vore för idrotten. I vart fall inte just då.

Lennarth hade nämligen aldrig haft en tanke på att bli stridspilot som ung. Idrott var hans stora passion. Det var hans idrottslärare i grundskolan, som också var modern femkampstränare, som föreslog att han skulle gå med och träna och tävla för Flygvapnets kadettskola i Uppsala.

Och det var ett lyckat drag för Lennarth, skulle det visa sig. Både ur ett idrottsligt och militärt perspektiv.

Han skulle senare komma att skörda unika framgångar i militära tävlingar, på såväl nationell som internationell nivå. Och det var just sådana prestationer Försvarsmakten hade haft förhoppningar om när de 1948 gick med i den då nybildade militära idrottsorganisationen CISM (International Military Sports Council), arrangör av militära VM-tävlingar.

Genom att delta framgångsrikt i dem skulle försvarets internationella anseende i bred mening stärkas, resonerade man. Sveriges deltagande i CISM-arrangemangen leddes genom Svenska Militära Idrottsförbundet (SMI) som senare bytte namn till dagens ”Svenska Mångkampsförbundet”.

Lennarth Pettersson i träningsfilm 1983. Filmen var avsedd för rekrytering av blivande flygare och som inspiration för befintlig personal inom flygvapnet. Pratar gör tv-sportnestorn Sven Plex Petersson. Foto: film via Lennarth Pettersson

Militära landslag byggdes på passion

Vilka faktiska tävlingsgrenar som dominerat inom den militära idrotten har förstås färgats av den rådande tidsandan. Under det tidiga 1900-talet hade hästsport en central position med många framstående ryttare ur kavalleriet. Om hästsport alltjämt är en olympisk gren, har tävlingsgrenen på bilden tappat mer i popularitet. Handgranatkastning på 6. brigaden, en del av fälttävlan någon gång 1935. Kontrollant är en kapten H. Wikström. Foto: Miliseum

– Det är utifrån vårt engagemang i CISM som vi har bedrivit den militära landslagsverksamheten. Men det har naturligtvis bara varit toppen på isberget av all träning och tävlingsverksamhet som har förekommit och förekommer inom försvaret, säger Jan-Henrik Bäck, avdelningschef vid FMIF (Försvarsmaktens idrotts- och friskvårdsenhet), som organiserar den centrala tävlingsverksamheten idag och de elva landslagen i Försvarsmakten.

För bara tio-femton år sedan förekom centrala tävlingar (armé-, flyg-, marin- och försvarsmaktsmästerskap) i enduro, modern femkamp, simning, segling och fallskärm.

– Men i samband med den reformering som Försvarsmaktens förband har genomgått bedrivs vissa färdigheter nu bara vid ett fåtal platser. Där finns tränings- och tävlingsverksamhet kvar med de centrala tävlingarna och dess landslag har utgått, säger Jan-Henrik Bäck.

Under större delen av 1900-talet var även hästsporten utbredd med tävlingar i fältritt och fälttävlan. Men numera förflyttar sig Försvarsmaktens enheter med fordon, och hästarna återfinns bara i högvaktssammanhang.

– Vi ska heller inte glömma bort att lagsporter alltid har bedrivits inom Försvarsmakten; handboll, fotboll, ishockey, vattenpolo och innebandy.

Lennarth Pettersson berättar att det under hans tid som pilot och yrkesofficer i flygvapnet var mycket upp till idrottsutövarna själva att se till att prestera bra. Även om det fanns viss tid för träning på arbetstid så ägde den mesta delen av träningen rum på fritiden.

– Man tränade och tävlade för att det var roligt, för att vi var passionerade idrottare helt enkelt.

FMIF idag: vetenskapliga träningsmetoder

Cecilia Velin, mångfaldig VM-medaljör inom drakbåt, arbetar till vardags som flygplatsbrandman på F17 i Ronneby. Efter att ha bytt över till roddsporten slog hon 2016 världsrekord på 500 m i roddmaskin och ingår idag i FM Elit, en satsning inom Försvarsmakten som ger anställda med exceptionella idrottstalanger utrymme att utöva och utveckla sina förmågor. Just nu satsar Cecilia Velin mot sommar-OS i Tokyo 2020. Foto: Försvarsmakten via Cecilia Velin

Framgångarna för Lennarth Pettersson kom bara några år efter att han 1968 började i flygvapnet. 1974 tog han sitt första guld i flygfemkamp under VM-tävlingarna i San Javier i Spanien. Det skulle bli ytterligare tio. 1985 utsågs han av CISM till världens bästa militära idrottsman i världen, alla kategorier.

Han är fortfarande ensam svensk om den utmärkelsen.

– Men vi var några stycken som alltid placerade oss bra. Det svenska försvaret hade under lång tid världens bästa flygfemkampare.

Tillbaka till nutid. Idag är den idrottsliga verksamheten mer strukturerad. FMIF arrangerar inte bara de centrala tävlingarna, Försvarsmaktsmästerskap i patrulltävlan, skytte, orientering, orenteringsskytte, skidor, skidskytte, livräddning, fäktning, triathlon, löpning och de tre femkamperna: militär-, marin- och flygfemkamp.

Utöver detta erbjuds deltagande i diverse motionstävlingar såsom: Engelbrektsloppet, Öppet Spår, Vansbrosimningen, Lidingöloppet, Tough Viking, Blodomloppet och Vårruset. De sistnämnda genomförs på flertalet platser över hela landet.

FMIF ordnar också träningsläger sex till åtta gånger per år för varje idrottssektion, och utvecklar träningsmetoder i samarbete med GIH (Gymnastik- och idrottshögskolan) och sedan 2006 även med KTH (Kungliga tekniska högskolan).

– Försvarsmakten har en till två lärare som studerar på GIH varje år. På så sätt får vi en kunskapsöverföring när det gäller fysiologi och idrott till den militära organisationen.

Parallellt med det sker fortlöpande forskning och studier för att utveckla träningsmetoder som är anpassade för olika befattningar.

FMTK: träningsappen som blev en folklig succé

Försvarsmaktens träningsklubb, FMTK, lanserades i mars 2016. Navet i FMTK är en app som har utvecklats av Försvarsmaktens personal för att hjälpa människor med sin träning, och för att förbereda de som vill bli antagna till den grundläggande militära utbildningen. På bilden Linda Tengdahl, rekryteringskoordinator på Skaraborgs regemente, och Lina Lerjéus på fysioterapeut på Försvarshälsan i Skövde, båda med centrala roller inom FMTK. Foto: Johan Ragnarsson/Försvarsmakten

För att bredda idrotten och den fysiska träningen inom försvaret och göra den både mer effektiv och mer lättillgänglig, skapades FMTK, Försvarsmaktens träningsklubb, under 2015. Kärnan i FMTK är egentligen en omfattande träningsapp och poddar kring ämnet träning.

– Idag används den både av allmänheten – vem som helst kan ladda ned appen – och vid gruppträning ute på förbanden, säger Jan-Henrik Bäck och tillägger att appen utvecklas för att bli alltmer anpassad utifrån skilda träningsbehov hos olika befattningar.

Lennarth Pettersson konstaterar att även om idrotten alltid har varit en viktig del inom försvaret har den fått en än mer framskjuten och bredare roll idag jämfört med under 70- och 80-talet. Förståelsen för nyttan med den för den militära verksamheten är också avsevärt större nu.

– Under 70- och 80-talet var det inte ovanligt med en tveksam inställning hos en del chefer. När jag sökte till F 16 i Uppsala 1981 fick jag svaret att jag inte var välkommen, eftersom man ”inte ville ha idrottare på förbandet”. En del tyckte att man som idrottare ägnade sig för mycket åt träning, antagligen, berättar han.

Idrottsplutonerna etableras 1967

Listan är lång över internationellt meriterade svenska idrottare som gjort ett viktigt stopp på någon av landets idrottsplutoner. På bilden en 20-årig Kjell Johansson, bordtennisikonen som hann ta hela 29 VM/EM-medaljer och i de breda folklagren var känd som "Hammaren". Foto: Örebro Läns Museum

Idrotten har alltid haft en nära koppling till försvaret. Långt innan det fanns organiserad verksamhet för idrottare fick de alltid möjlighet att träna, tävla och utvecklas. För ”vanliga” soldater har idrott och träning alltid varit en självklar del av vardagen.

Försvarsmakten har spelat en inte oviktig roll för idrottssverige. När de första idrottsplutonerna etablerades 1967 innebar det starten på en era där många elitsatsande idrottsmän fick en chans att inte bara stanna kvar i sin sportsliga karriär, utan i många fall också lyfta sig till landslagsnivå.

Lennart Larsson var engagerad i idrottsplutonernas verksamhet under ett 20-tal år, varav fyra som instruktör på I19 för längdskidor och orientering. Han har sett stora namn passera och säger att plutonerna främst var ett sätt att ta tillvara på en potential som de hårdsatsande idrottsmännen innebar för försvaret.

– Samtidigt var det en chans för dem att stanna kvar i sina idrottskarriärer och för en del innebar det en välkommen utveckling, säger han.

Lennart Larsson hade själv platsat på en idrottspluton när han ryckte in 1971. Han var en av Norrbottens tre främsta inom orientering, låg på topp tio inom längdskidor och ingick i juniorlandslaget. Men dels fanns det inga idrottsplutoner då, dels ville han från början satsa på en militär karriär. Däremot fick landslagsidrottare alltid möjligheter att ägna sig åt sin civila träning även under värnplikten även innan tillkomsten av idrottsplutoner. Det var inget officiellt arrangemang och det var alltså inte sanktionerat på högre nivå inom försvaret.

Lennart nämner skidlegendaren Sven-Åke Lundbäck, som skulle komma att ta två VM-guld och ett OS-guld utöver otaliga SM-vinster. Han gjorde värnplikten på I 19 i Boden och fick ingå i en särskild idrottsgrupp där.

– Landslagsmännen fick alltid en friplats någonstans på regementena för att kunna träna. Jag är ganska säker på att det var den ordningen som gjorde att försvarsmaktsledningen beslutade att inrätta idrottsplutoner, säger Lennart.

Soldat först, idrottsman därefter

Många stora namn har passerat på Sveriges idrottsplutoner, men ingen har skapat kvällstidningsrubriker med samma självklarhet som Frank Andersson. När brottaren, 1981-82 gjorde lumpen på idrottsplutonen i Bohusläns regemente i Uddevalla hade han redan tagit hem fyra EM-guld och två VM-guld. Pressen bevakade varenda steg i Frank Anderssons lumpenliv, från inskrivning till muck (egen helikopter) och, förstås, under de otaliga träningspassen. Foto: Håkan Karlsson

Vardagen för de värnpliktiga på idrottsplutoner var tuff. Avsevärt mycket mer så än för övriga beväringar. Deras individuella träning skedde utöver den militära träningen. Det rörde sig om ungefär 12-15 timmar per vecka, eller 20 procent av deras totala tid. Under större övningar fick många också dispens för att vara med på exempelvis träningsläger i det civila.

Om en sådan inträffade under en övning fick den värnpliktiga lämna övningen tillfälligt för att återvända efter träningslägret. Det handlade alltså inte om att utebli från övningar, mer än i undantagsfall. Under den mest intensiva tävlingsperioden kunde det dock hända att de värnpliktiga idrottarna fick bo i kasernerna istället för att ligga ute i tält i flera veckor, för att kunna upprätthålla sin träning.

– Men den militära träningen var alltid central. De här skulle ju utbildas till soldater, ofta inom spaning med tanke på deras fysiska kapacitet.

Det kunde också innebära att en värnpliktig exempelvis fick cykla ut till skjutfältet, Kusträsk för dem som låg på I 19, genomföra övningen och sedan cykla tillbaka till regementet för att därefter ägna sig åt skidträning eller vad det kunde vara. Det hände att somliga blev övertränade på grund av detta.

Den idrottsliga träningen leddes av officerare som själva var framstående inom respektive idrott. Men det skedde inte utan koppling till det civila. Lennart Larsson, som själv höll i längdskid- och orienteringsträning, berättar att man hade nära kontakt med specialidrottsförbunden för att säkerställa att träningen fortlöpte på rätt sätt.

– De som behövde fick också tränarutbildningar genom förbunden.

Inom somliga sporter förekom det att civila tränare ledde en del av träningen. Modo och Luleå hockey bidrog exempelvis med hockeytränare.

Idrottsplutonerna lades ned i omgångar mellan 2000 och 2004, som en följd av att den allmänna värnplikten pausades och den genomgripande omorganisationen av Försvarsmakten.

Thomas Wassberg: ”Vi fick jobba mer och bära tyngre”

En ung Thomas Wassberg i skolbänken. Foto: privat

Många av Sveriges främsta idrottare har gjort sin värnplikt på en idrottspluton. Thomas Wassberg är en av dem.

Den evige skidstjärnan Thomas Wassberg låg på en idrottspluton på I 5 i Östersund 1976-77. Han hade precis lämnat juniorlandslaget för att ta steget upp på seniornivån. Att behöva ”rycka in i lumpen” i det läget var inget som störde honom.

– Nej, man tänkte inte så, säger han på sitt lugna, lite sävliga sätt.
– Det var ju bara nånting man skulle göra.

Det fanns en idrottspluton på I 5 och Thomas minst inte riktigt hur många värnpliktiga de var i den, men runt 15 tror han. De flesta var skidåkare, någon körde alpint, någon var skidorienterare.

Träningen skedde halvdagar eller ”åtminstone några timmar” varje dag. Den största delen av tiden tränade Thomas själv, men det fanns gott om kompetenta skidåkare bland befälen att få stöd av.

– Det var ju väldigt många duktiga skidåkare där, och hade varit så en längre tid. Bland andra Arne Jordahl som blev landslagstränare i mitten av 70-talet, och Bengt Halvarsson som jag hade haft som lärare på skidgymnasiet i Järpen.

– När jag låg inne hade jag Åke Jönsson som tränare. Han blev ju landslagstränare 1980. Bengt-Erik Bengtsson, som senare blev chef för internationella längdskidförbundet FIS, var också på I5 samtidigt som jag.

Killarna på idrottsplutonen blev lite av en elitgrupp eller särgrupp på LIV-kompaniet, som plutonen tillhörde. Inte bara i fråga om fysiska prestationer utan också socialt. Att Thomas och hans plutonkamrater fick utebli från en del övningar, helt eller delvis, bidrog naturligtvis till det.

– Jag var borta en del under vintern. Redan i december åkte jag till Davos för att vara med i en internationell skidtävling.

Sen lägger han till, som i förbifarten, att han vann den där tävlingen. Och den som har bra minne kan konstatera att Thomas Wassberg faktiskt vann inofficiella världscupen den säsongen.

Men den lite speciella statusen som det på sätt och vis innebar att tillhöra en idrottspluton ledde också till att de fick jobba mer och bära tyngre.

– När de andra var fyra om att bära viss utrustning under övningarna fick vi göra det på två, säger han.

Inte heller det var något märkvärdigt. ”Det gick ju bra” är en återkommande kommentar.

Hur hann ni med de rent militära delarna av utbildningen?
– Jo, det var inga problem. Jag var inte borta så mycket och då bara under vintermånaderna. Jag låg ju inne 12 månader.

Trots att det var så länge sedan minns Thomas Wassberg tiden på I 5 som en rolig tid. Huruvida den bidrog till att göra honom till en bättre skidåkare kan han inte bedöma. Och med tanke på hans skidframgångar är frågan kanske inte ens relevant. ”Jag gjorde ju bra resultat, både då och senare”, konstaterar han på sitt lite torra, direkta sätt.