Igenpluggade – eller till salu

Skyddsrum får nya funktioner

Annonsen innehåller det vanliga mäklarspråket, det som miljoner svenska Hemnet-surfare både lärt sig – och lärt sig se igenom. ”Unik fastighet”. ”Centralt belägen”. ”Yta på över 350 kvadratmeter”.

Men bostaden som är till salu på bostadssäljarsidan är ingen vindsvåning i flera plan, inget arkitektritat radhus, ingen gigantisk villa. Utan ett bergrum, en gammal kommunledningscentral som nu kan bli någons lite instängda – det finns uppenbara skäl till att andra mäklarklyschor om ”milsvid utsikt” och ”stor balkong i söderläge” saknas i annonsen – boende. Eller möjligen kontor.

De medföljande bilderna på fastigheten visar en väl dold entré under ett lager av granit och, innanför, en korridor som leder in till ett rum med en sliten bardiskliknande konstruktion. I taket hänger kamouflagenät. Ännu längre in väntar en matsal med långbord och ett kraftigt föråldrat, men fortfarande förhållandevis, fräscht kök.

Hemnet-annonsen är bara ett exempel på vad som hänt med civila skyddsrum och militära bergsanläggningar under de senaste 25 årens nedmontering. Serverhallar, lager, kontor eller något enstaka mikrobryggeri huserar nu i lokalerna.   

– Många av de små och mellanstora anläggningarna har stängts igen. En del andra hyrs ut eller säljs. Det var en boom med försäljningar fram till ett-två år sedan, sen har det avtagit igen. Det finns inte så många intressanta objekt kvar, säger bunkerexperten Lars A Hansson.

Att plombera är en dyr åtgärd

Bilden visar hur Fortifikationsverket sedan år 2000 i princip har gjort för att säkerställa att en igengjutning sker säkert och att den håller i lång tid framöver. Foto: Fortifikationsverket

En del av de militära anläggningarna har blivit muséer, som Hemsö utanför Härnösand eller Femöre utanför Oxelösund till exempel. De allra största, som Muskö i Haninge, används fortfarande. Den är för stor för att stänga igen. Det skulle bli för kostsamt. Inte för att alternativet är särskilt billigt heller. Att plombera anläggningarna är ofta en dyr åtgärd.  

– Allt miljösaneras i anläggningen. Allt som är det minsta miljöfarligt tas ut och bort, och sedan försluts anläggningarna. Det tar nästan lika lång tid att riva som att bygga. Två och ett halvt år är inte ovanligt. Det kostar mycket pengar, säger Lars A Hansson.

Hansson har själv dokumenterat stängningen av den stora anläggningen vid Landsort och på nära håll sett hur tidsödande det kan vara att stänga ned allt.

– En normalstor bunker tar ett år att stänga, Landsort tog två.  En femvåningsbunker, där varje våning är ungefär 15 gånger femtio meter rensas totalt. Eventuellt står spiraltrappan som går mellan våningarna kvar, och kanske de tunga dörrarna som är för svåra att få upp, men allt annat – flera kilometer kabel och all inredning – tas upp.

Den tidsödande processen förlängs ytterligare av att den innehåller ett flertal aktörers inblandning.

– Om försvaret har något kvar när man stänger en anläggning, säg datorer eller kanoner, så kommer de först dit och tar hem det. Återanvänder eller kastar. Efter det kommer Fortifikationsverket och har en budgivning där den civila entreprenad som vinner anbudet tar ut resten. Sedan har Fortifikationsverket en lång lista på mängder av grejer som ska ut och när allt är borta – så pluggar man igen. En halvmeter betong vid varje utgång, kabeluttag, vattenintag och där radarn stod. Allting plomberas och skrivs in på ritningarna. Sedan är det stängt, säger Lars A Hansson.