Inger-Lena Hultberg

Flickan som ville flyga

Det var på flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås, sommaren 1962, som en då 20-årig Inger-Lena Hultberg (nu Lamm) skrev historia. Med sin marktjänst inom flygvapnet brukar Inger-Lena räknas som den första kvinna i Sverige som anmält sig frivilligt till en utbildning under allmän värnplikt. Foto: Privat

Hur väcktes teknikintresset?
– Det fanns egentligen inte i familjen. Min far var teckningslärare och min mor var litteraturhistoriker. Men jag hade morbröder och en morfar med ett teknikintresse. Morfar startade elkraftverk uppe i skogarna i Halland. Jag fick Mekano när jag var fem år och sedan gick jag matematisk linje på gymnasiet. Sista året gjorde jag två specialarbeten, ett i matte och ett i aerodynamik.

Så flygintresset fanns tidigt?
– Ja. Sommaren efter andra ring var jag i England för att lära mig engelska. Jag bodde i närheten av Croydon Airport och en stor krigsflygplats som hette Biggin Hill. Jag ägnade fritiden åt att titta på flygplan. Min mamma klagade på att alla brev jag skrev hem handlade om flygplan. Det slutade med att hon skickade med en lista där jag kunde kryssa för om jag mådde bra eller om jag behövde kläder.

Och när du kom hem ville du utveckla flygintresset?
– Ja, men jag var ju, och är, flicka. Jag kom tidigt till insikten att flygvapnet bara stöttade pojkar, vilket jag tyckte var fruktansvärt orättvist. Det visade sig att min mor kände någon som hade en morbror som var överste i flygvapnet. Jag kom i kontakt med F 10 i Ängelholm och fick möjligheten att praktisera på flygverkstaden på sommarlovet efter tredje ring. Jag fick höra senare att översten där, överste Svensson, hade varit orolig när de fick reda på att det skulle komma en flicka.

Inger-Lena Hultberg iklädd flygdräkt på väg att kliva upp på en J 29 Tunnan. Foto: Privat

Hur reagerade personalen på F 10 när det kom in en ung tjej i verkstaden?
– Visst, jag var intresserad av pojkar, men jag var inte där för att jaga värnpliktiga. Jag var där för flygplanen. Jag minns att vi höll på med underhåll av flygplanet Saab Tunnan. Jag fick en ventil i handen och de bad mig skruva i den på rätt plats. Jag löste det direkt. Det bröt isen, så att säga.

Var hade du lärt dig det?
– Jag var väldigt praktiskt lagd. Jag hade hållit på med Mekano och pysslat med familjens bilar och motorcyklar. Då märkte de att jag verkligen var intresserad av flygplanen. Jag fick testköra motorer och sitta i flygplanen när de rullades ut. Jag fick flyga med en gång i en SK 16, en tvåsitsig gammal kärra. De kallade mig ”den tredje flottiljingenjören”, lite på skämt.

Men drömmen var att få en flygtjänst inom flygvapnet?
– Precis. Jag jobbade på F 10 en vecka på jullovet också. Då var det julkaffe med flottiljchefen. Det var inga andra damer i sällskapet, så jag fick sitta bredvid honom. Jag berättade att jag ville bli flygingenjör i flygtjänst. Han tyckte det lät intressant och tog min ansökning vidare. Men både han och jag visste att det inte skulle funka.

Vilka var argumenten?
– Att jag inte var värnpliktsskyldig. Sådan var världen på den tiden. Sedan kom de med andra klyschor, som att det är problem med förläggning och förplägnad. Jag menar, det är ju bara dumheter. Det var ju inga problem på verkstaden på F 10. Allt går ju att lösa.

Vad var det som lockade med flygplan?
– Det finns ett skimmer kring själva flygningen. Jag var intresserad av teknik, fysik och aerodynamik. Jag ville inte lära mig flyga för att vara uppe och kriga. Det handlade mer om kopplingen mellan tekniksidan och kunna använda de system man var med och utvecklade och underhöll. Precis som man vill kunna köra bil om man utvecklar bilar.

Inger-Lena skriver historia

Inger-Lena Hultberg i tidningen SE, november 1961. Foto: Tidningen SE

Men du fick en chans till slut ändå?
– Ja, jag sökte en gång till. Då hade jag börjat läsa teknisk fysik på Tekniska högskolan i Lund. Våren 1962 kom jag in som ”extra” flygingenjör i marktjänst. Så sommaren samma år hängde jag på ett gäng teknologer som gick på verkstadsskola i Västerås och centrala flygverkstaden i Arboga. Jag var ensam flicka i min årskurs i Lund, så jag tyckte inte det var något konstigt att bara hänga med killar. Vi lödde och bockade plåt och jobbade med mätutrustningar. Det var fantastiskt roligt. Tredje sommaren var vi inne i hemliga bergrum i skogarna utanför Hässleholm.

Men du fortsatte att studera i Lund samtidigt?
– Ja, och det var ganska hårt att läsa i Lund höst och vår, sedan ägna somrarna åt det här. Tredje året i Lund började jag läsa kvantmekanik och blev övningsassistent i ämnet. Efter sommaren blev jag riktig assistent och gjorde mitt examensarbete i matematisk fysik. Sedan blev jag erbjuden att disputera där.

Så där gav du upp flygdrömmarna?
– Jag fick lite löften från flygvapnet om olika tjänster. Och jag funderade en del fram och tillbaka. Men jag vek av något i min övertygelse att jag skulle slåss till sista blodsdroppen för att få militär flygutbildning. Jag tog beslutet att, visst, flygplan är roligt, men nu ska jag ägna mig åt stabilt deformerade atomkärnor i några år i stället.

Var du arg på flygvapnet?
– Jag var lite besviken. Det var några år då jag verkligen slogs för det här och kom en bit på vägen. Först att komma in på F 10, sedan genom att visa intresse och ta vara på alla tillfällen. Sedan alla ansökningar jag skickade in. Jag var ihärdig. Men systemfelet uppifrån, att inte släppa in kvinnor, det märkte jag aldrig när jag träffade individerna. Flottiljingenjören på F 10, alla mekaniker, och teknologerna i Västerås och Arboga. Det var väldigt trevligt folk. Jag kände aldrig att jag blev negativt särbehandlad, samtidigt som jag inte ville bli positivt särbehandlad heller. Det jag kan tycka är att det är ganska konstigt att utesluta halva befolkningen när man letar efter folk som är intresserade och duktiga. Rent generellt är inte det så smart.