Kvinnan och försvaret

Värnpliktsfrågan – en del av kvinnoröstfrågan

Infrastruktur och kommunikation är två viktiga försvarsområden som först öppnades upp för kvinnor. Foto: Flygvapenmuseum

Hösten 1989 avskaffas det sista manliga yrkesmonopolet i Sverige. Det är då riksdagen fattar beslut om att även kvinnor ska få tillträde till samtliga militära befattningar. Därmed når en lång och envis kamp sin logiska slutpunkt. Men kvinnor i försvaret är allt annat än något nytt fenomen. Under flera hundra år har de bedrivit militärt arbete i olika former – som sjukvårdare, sömmerskor, mekaniker eller kockar. Sakta men säkert har de flyttat fram sina positioner.

Sveriges främsta expert på genushistoriska frågor i försvaret heter Fia Sundevall. Hon är postdoktoral forskare vid Ekonomisk historiska institutionen på Stockholms Universitet och disputerade 2011 med avhandlingen "Det sista manliga yrkesmonopolet: genus och militärt arbete i Sverige 1865-1989". Sedan dess har Fia fortsatt att undersöka ämnet, bland annat med fokus på värnplikten, diskriminering och sexualitet. Vi bad henne reda ut varför ett av världens mest jämlika land har haft så hopplöst svårt att föreställa sig en kvinnlig militär.

Låt oss börja 1901 när den allmänna värnplikten införs i Sverige. Hur pratade man om kvinnor i militären vid den här tidpunkten?
– Då fanns det inte ens på kartan att kvinnor skulle göra värnplikt. Jag brukar med emfas hävda att Sverige aldrig haft någon allmän värnplikt, eftersom den enbart omfattade halva befolkningen. Däremot blev själva ordet värnplikt stort i samhällsdebatten vid den här tiden och man började prata om att göra något liknande för kvinnor – en obligatorisk husfruskola eller omvårdnadsutbildning där kvinnor skulle tränas i vad som ansågs vara just kvinnliga sysslor: omsorg av hem, barn och make. Den debatten pågick i flera år, om att hitta en kvinnlig motsvarighet till värnplikten. Men det var först på 1960-talet som det första förslaget kom som rörde en militär värnplikt för kvinnor med samma innehåll och villkor som männens..

Hur förhöll sig dåtidens kvinnorörelse till värnpliktsfrågan?
– Här fanns en spännande koppling till rösträttsfrågan. Den knöts samman på en diskursiv nivå med slagord som ”en man, ett gevär, en röst”. Men också på en rent juridisk nivå, eftersom den som inte hade gjort värnplikten inte fick rösta fram till 1922. Därför blev det nödvändigt för kvinnorörelsen att förhålla sig till frågan. Det gjorde man genom att antingen avvisa den som irrelevant eller genom att säga att kvinnor också har förpliktelser mot samhället. Både som fruar och mödrar, men också genom frivilligt försvarsarbete.

Vilka fördomar om kvinnor i militären var vanliga då?
– Dels fanns den där gamla idén om att kvinnor på skepp betyder otur. Men framför allt var det en föreställning om att könen tillhörde olika samhällssfärer, män i politiken och militären, kvinnor i hemmet och vården. Kring sekelskiftet var det väldigt mycket fokus på skillnader mellan könen överlag. Många försökte legitimera diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden med biologin och naturen, som att säga att kvinnors livmödrar skrumpnar om de studerar. Därför försökte en del kvinnor att argumentera för sin närvaro i försvaret med hänvisning till vad de hävdade var särskilda kvinnliga egenskaper – att de kunde laga mat eller sy uniformer till soldaterna. Men de möttes ändå av skepsis. Framför allt handlade det om att militären ansågs vara männens fält. Därtill ifrågasattes kvinnors motivation till försvarsengagemanget. Bland annat antyddes det att kvinnorna i själva verket inte alls brydde sig om försvaret utan bara var sugna på att hitta en karl i stilig uniform.

Vad var man rädd för? Vad trodde man skulle hända kvinnorna?
– Dels var man rädd att de skulle bli skjutna. Dels rådde en stark föreställning om att det låg i männens samhällsuppgift att skydda kvinnor. Min avhandling tar sin början i slutet av 1800-talet när Damkommittén bildas. De var det första kvinnoförbundet som jobbar med försvarsfrågor. En liten grupp inom det som senare ska bli Röda Korset och som, inspirerade av Florence Nightingale, drev på för att hjälpa skadade i krig. Inom försvaret och politiken fanns det dock många som ifrågasatte deras önskan att utbilda kvinnor till krigssjuksköterskor. Det ansågs för farligt eftersom vårdpersonalen kom nära stridigheterna. Kvinnan förkroppsligade nationen som skulle skyddas.

När började den här uppfattningen att förändras?
– Det är en utveckling som går stegvis. När väl krigssjuksköterskor började bli accepterat så försökte man ta det ett steg till. 1914 bildades till exempel en kvinnoförening som samlade pengar till militära fartyg och fort. Då fick de höra att det var bättre att höll på med krigssjukvård, för då hade det området hunnit feminiseras. Sedan fortsätter det så – när kvinnor vill laga mat till soldaterna tycker man att de ska samla in pengar istället. Ungefär vart tjugonde år tas ett nytt område över för kvinnor i försvaret. Och sedan går det supersnabbt när beredskapstiden kommer, för då blir det akut personalbrist i försvaret.

Så när personalen tryter reviderar man kvinnornas betydelse?
– Ja, under beredskapen anser försvaret att de behöver nyttja hela manskapet för strid. Det är då arbetsdelningen mellan könen börjar omförhandlas. Den gränslinje mellan kvinnor och mäns försvarsuppgifter som varit väldigt skarp blir allt mer flytande. Kvinnor rekryteras till en rad nya uppgifter, varav en del tidigare enbart utförts av män. Männen behöver "frigöras för strid" upprepar myndigheterna och kvinnor ska bidra till detta genom att ta sig an vissa av männens icke-stridande uppgifter. Nu säger man att kvinnor kanske ändå kan köra militära fordon, men om det är soldater – det vill säga män – i bilen så får de lämna över ratten till en man. Snart kan de få mecka med bilen, om än bara tillfälligt. Och så här fortsätter det: plötsligt får kvinnor stå i tornen och bevaka, trots att myndigheterna bara något år tidigare helt avvisat sådana förslag och sagt att det är alldeles för riskabelt för kvinnor. Den absolut största överträdelsen från tidigare regler är att många av dessa kvinnor – luftbevakarna – beväpnas. Där är Sverige faktiskt unikt. I England, exempelvis, fick kvinnor ladda kanoner, men inte avfyra. De fick rengöra geväret, men inte bära det. Medan svenska kvinnor nu utbildas till att använda vapen.

Lottakåren – den största kvinnoorganisationen i Sverige

Lottor skyttetränar i Weda 1943. Foto: Lottakåren

1924 bildas Svenska Lottakåren. Vilken är bakgrunden till det?
– De bildas efter en finländsk förlaga några år tidigare. Namnet är taget från Lotta Svärd i Runebergs dikt om marketenterskan som följer en trupp under kriget mellan Sverige/Finland och Ryssland 1808–1809. Lottorna utgör till en början en underavdelning till Landstormsrörelsen, de äldre militärerna. I och med försvarsbeslutet 1924-25 minskas försvarets budget vilket drabbade Landstormen hårt. Det leder i sin tur till att många lokala lottarörelser bildas runt om i Sverige som ska stödja Landstormens män. Under andra världskriget separeras lottarörelsen från Landstormen och blir en fristående organisation. Den växer då snabbt till över 110 000 medlemmar. Därmed blev lottarörelsen den största kvinnoorganisation som Sverige någonsin haft.

Vad var det viktigaste som lottarörelsen gjorde?
– I min avhandling driver jag tesen att lottarörelsen ständigt utmanande nya gränser genom sin blotta närvaro i militären. De visade sig dugliga och föreslog nya uppgifter, vilket gjorde att normerna kring kvinnor i försvaret förändrades. Det blev en slags växelverkan som bereder vägen för ytterligare uppgifter för kvinnor i försvaret. Man kan jämföra med ett land som Italien, som saknar en bakgrund med frivilliga organisationer, och där officersyrkena fortfarande inte är öppna för kvinnor. Samtidigt som USA länge haft frivilliga kvinnor i försvaret och där har kvinnor en stark roll än i dag. Det finns alltså tydliga tecken på en koppling, men det behövs mer forskning för att undersöka om det verkligen är ett orsakssamband.

Så förändringen föds ur en kollektiv kamp snarare än en individuell?
– Nja, det är både och. Det finns så många olika förklaringar – vi har kriget, personalbristen, försvarsbeslutet och lottarörelsen. Men det finns också individuella aktörer av betydelse. Som Lage Thunberg, chefen för flygvapnet på 1960-talet. Han föreslog att rekryteringsbasen skulle utökas – med kvinnor – och genom att han på en central position inom försvaret väcker den frågan, som tidigare bara förlöjligats, får det stor betydelse för den efterföljande debatten. Han hänvisade helt enkelt till Flygvapnets personalbrist och att flygvapnet hade goda erfarenheter av kvinnor inom personalstyrkan. Här blir det tydligt hur hans tankegångar påverkas av att det redan fanns så många kvinnor i försvaret, inte minst lottor. Och sen blåser det jämställdhetspolitiska vindar på 1970-talet som blir ännu ett incitament till att öppna nya områden för kvinnor.

Kan man se en tydlig kronologi för vilka områden som öppnas?
– Ja, kurvan är betydligt hackigare i länder som Norge och Sovjet. Efter andra världskriget begränsade de kvinnors militära arbete. I båda länderna förbjöds kvinnor att gå militära utbildningar och i Sovjet raderades de ur arkiven. En del forskare har hävdat att det är ett globalt mönster där alla länder som haft kvinnor i militära positioner under kriget införde restriktioner mot deras verksamhet efter krigsslutet. Men så var det inte i Sverige. Tvärtom lättade man på de få restriktioner som fanns. Det fanns inga nya hinder, bara nya öppningar. Då hade myndigheterna vant sig vid tanken. Men Försvarsmakten såg förstås också det ekonomiska värdet i att kvinnor utförde oavlönade uppgifter och det psykologiska värdet i att det framstod som att hela nationen – kvinnor som män – stod bakom försvaret. Så det var många vinster med lottakåren, bilkåristerna och Blå stjärnan. Det är de tre stora kvinnoorganisationerna vi haft i försvaret.

Monotona sysslor och grisig jargong

Lottor, avdelning Stril F13, 1965. Foto: Flygvapenmuseum

Var det en viss sorts militära sysslor som ansågs passa kvinnor?
– Detta förändrades snabbt. Sådana uppgifter som i början av beredskapen ansetts enbart passa män kunde något år senare kallas för kvinnouppgifter. Inte sällan använde man könsstereotyper för att motivera varför ett tidigare mansdominerat område passade så himla bra för kvinnor. Ett sådant exempel är luftbevakningen där det plötsligt hävdades att kvinnor inte bara passade, utan till och med var bättre lämpade än män, för arbetet eftersom: "erfarenheter visar att kvinnor lättare föredrar händelselöshet än män, vilket hänger samman med att kvinnor i försvaret i viss utsträckning kan sysselsätta sig med stickning och dylikt." Man menar alltså att de kan stå och sticka i ett kallt torn och på så sätt hålla koncentrationen uppe. Stickning var en starkt könsmärkt sysselsättning. Sådant ansågs inte män kunna göra.

Så till en början fick kvinnorna nöja sig med de monotona jobben?
– Delvis, men det fanns också mer varierande sysslor som uppfattades som spännande. Sen fanns det förstås också många som sökte sig till försvaret utan någon tanke om att de ville göra något spännande: det kunde precis som för männen handla om känslor av patriotism, eller en rädsla för att kriget skulle komma till Sverige. För unga kvinnor var försvarsarbetet dessutom ett sätt att få komma hemifrån, bort från den sociala kontrollen i byn. Detta resulterade dock också i att det uppstod rykten om att luftbevakningens personal utgjordes av en massa lösaktiga flickor som raggade på soldater i uniform. Här går det att se en parallell till vad jag nämnde tidigare om hur kvinnorna som engagerade sig för försvaret vid sekelskiftet 1900 förlöjligades och misstroddes.

Hur påverkades jargongen i försvaret av kvinnornas intåg?
– Det är svårt att mäta. Däremot kan man lite längre fram, när kvinnor blev officerare på 1980-talet, se att 60 procent av dem hoppade av utbildningen med hänvisning till att det var så grisig jargong och att de blev illa behandlade av befälen. Många upplevde att det satt sexism i väggarna. Så i den här processen började försvaret att ta några första stapplande steg mot att arbeta förebyggande. Inom försvaret tryckte man bland annat på vikten av att vänja männen vid att de skulle få kvinnor som kollegor. Och ett intressant resultat är att marinen – som själva ansåg sig vara den mest sexistiska och konservativa försvarsgrenen – tycks ha blivit de som lyckats allra bäst med integreringen. En förklaring kan ligga i just deras självinsikt om problemen och att de utifrån denna jobbade hårdare för att motverka sexism. Här finns det spännande forskning som återstår att göra!

Frågan om kvinnlig värnplikt tar fart

Ann Sennfelt-Jensen i samband F13. Foto: Flygvapenmuseum

Frågan om kvinnlig värnplikt tar fart på 1960-talet. Hur startade det?
– I mitten av 1960-talet gick Folkpartiets ungdomsförbund ut och krävde könsneutral värnplikt, alltså allmän värnplikt i ordets verkliga betydelse. De menade att det var en central liberal ståndpunkt att könen skulle ha samma rättigheter och skyldigheter. Deras förslag förlöjligades dock av pressen som ansåg att det var en tramsig fråga att driva och sedan rann förslaget mer eller mindre ut i sanden. Men chefen för flygvapnet plockar upp frågan och gör en egen utredning där han slår fast att det inte går att anställa kvinnor i flygvapnet om de inte får den utbildning som krävs – och den ges bara i värnplikten. Då ber han regeringen att utreda om man inte kan öppna värnpliktsutbildningen för kvinnor.

Ändå avvisas möjligheten av både riksdag och regering på 1970-talet. Varför?
– Utredningen slår fast att värnpliktsutbildningen inte skulle öppnas för kvinnor. Huvudargumentet var att det skulle kosta för mycket att även mönstra kvinnorna, samt att bygga om kasernerna för två kön. Då protesterar bland andra Folkpartiet, vars tidigare ungdomsförbundspolitiker nu sitter på en riksdagsstol, men också Fredrika Bremer-förbundet, vars ordförande Karin Ahrland var en av få kvinnor som gått på Försvarshögskolan. Hon ansåg bland annat att frågan utretts slarvigt och oseriöst, samt att det rent av är oförskämt av, som hon säger, "tjugo gubbar" att dra den här slutsatsen. Kommittén som utredde frågan var helt enkönad och hade inte heller tillfrågat lottarörelsen om dess ståndpunkt. Något år senare tillsätts dock istället en beredning, vilket indikerar att frågan inte längre ska utredas – nu ska det bara bli av. Men då handlar det om att ge kvinnor tillträde till militära yrken genom frivillig rekrytering. För könsneutral värnplikt är fortfarande för radikalt för Sverige på 1970-talet.

Men detta blir första steget mot beslutet att öppna alla befattningar för kvinnor 1989. Vilka strömningar i samhället är det som driver på?
– Nu befinner vi oss i en period i Sverige när jämställdhetspolitiken går från diskussionsstadiet till att bli faktisk politik: pappaledighet införs och den första jämställdhetslagen stiftas. Men då undantas alltså värnplikten. Det talas ofta om hur Sverige på 1970-talet gick i täten för inte bara kvinnors frigörelse, utan också männens, vilka likt kvinnorna skulle – som det uttrycktes – "befrias från sin könsroll". Införandet av pappaledighet är en del i detta men också ett av få praktiska exempel. I fråga om en av de mest centrala komponenterna i den dåtida mansrollen – att göra lumpen "där pojkar blir till män" – väljer man att blunda. Men sedan sätter beredningen ändå igång 1975 och inför det här steg för steg. Först vissa områden av flygvapnet 1980, sedan armen och marinen 1983, och slutligen ubåtstjänster och stridspiloter 1989. I instruktionerna till kommittén fanns en luddig restriktion om att de bara skulle bereda öppnandet av icke-stridande befattningar, men den restriktionen tas senare bort och Sverige blir det första landet i världen som öppnar alla militära befattningar, inklusive de stridande, för kvinnor.

Och då är alla eniga om att detta är rätt beslut?
– Haha, nja. ÖB var emot in i det sista, han menade att de fysiska konsekvenserna för kvinnokroppen inte utretts tillräckligt. Men det var som med mycket annat – diskuteras en fråga länge nog så förändras opinionen. En parallell är homoadoption, där det länge fanns en stark majoritet mot, men bara några år senare röstas lagen igenom. Eller barnaga, där det fanns en tydlig opinion mot ett förbud, men där normen svängt och det nu finns ett mycket starkt stöd för förbudet. Fast enligt opinionsundersökningarna fanns det inget större motstånd bland befolkningen mot kvinnor som militärer, det var ungefär 50-50. Fler män än kvinnor var kritiska. Så folket var mer med på noterna än vad politikerna antagit. Det var snarare officerarna i försvaret som höll emot.

Hur har argumenten mot kvinnliga militärer förändrats genom åren?
– Man kan absolut se fler ekonomiska argument mot slutet av 1900-talet. Medan det ekonomiska i början av 1900-talet snarare är ett argument för kvinnor, eftersom de kom med gratis arbetskraft. Då handlar det mer om att kvinnor inte hör hemma i den militära sfären. Men många av de argument som förs i början av 1900-talet anas mellan raderna även i slutet. Man kan se att föreställningar om kvinnor som fysiskt svagare och i behov av skydd från män finns kvar – inte minst i bristen på motivering till varför man ska dela upp befattningarna i stridande och icke-stridande. I USA var ett återkommande argument att kvinnor skulle förstöra gemenskapen i truppen, genom att männen antogs vilja skydda sin kvinnliga kollega snarare än att jobba för gruppens bästa. Sådana argument har jag inte sett i den svenska debatten.

Wiveka Johansson vid kontrollbordet 1977. Foto: Flygvapenmuseum

EU har i dag tydliga mål om fler kvinnliga militärer. Varför är det viktigt?
– Det anses bland annat viktigt för att skapa jämställda arbetsplatser, men också för arbetets praktik – det sägs att kvinnor kan visitera kvinnor och att det är bra när man möter kvinnor i länder där det finns starka patriarkala system. Men det finns också tankar om att kvinnor skulle skapa någon form av mjukare stämning i gruppen. Min kollega Alma Persson har forskat i detta och visat hur många gamla könskomplementära resonemang går igen i dagens diskussioner om kvinnors militära roller. Men det är förstås enormt viktigt med en tydlig policy i en hierarkisk organisation som försvaret. Det ser man inte minst inom HBTQ-frågor, där ledningen varit väldigt tydlig och förändringen gått otroligt snabbt både här och många andra delar av världen. Men sett till kvinnors andel i försvaret ligger Sverige lågt jämfört med flera andra västländer. Många tror att Sverige är jämställdhetens förlovade land – men ser vi till den kvantitativa jämställdheten inom exempelvis just försvaret blir bilden en annan. 

Vad får det för konsekvenser när alla yrken öppnas 1989?
– Jag har inte själv forskat om perioden efter 1989, men utifrån andra forskares studier går det att se att Försvarsmakten är en av de mest könssegregerade arbetsplatserna än i dag. Jag menar att dessa siffror delvis kan förklaras av att vi behöll en manlig värnplikt. På så sätt bet man sig själv i foten och omöjliggjorde en kvantitativt jämställd försvarsmakt. Därför ska det bli väldigt intressant att se vad som sker nu när den manliga värnplikten avskaffats. De senaste 30 åren var det allt färre män som gjorde värnplikten eftersom färre inkallades. Därmed förändrades lumpen från att vara något som sågs som en självklarhet för alla män till något som enbart specialintresserade gör. Tidigare hade ju alla pappor gjort lumpen. Snart kan vi ha en situation där döttrar har en mamma som gjort lumpen. Norge är ensamt i världen om att ha könsneutral värnplikt, där de formella villkoren är exakt lika för kvinnor och män. De införde det i år – 2015 – och det lär nog påverka debatten också i Sverige.

Så det är för tidigt att säga hur kvinnorna har förändrat försvaret?
– Ja, men det har helt klart ruckat en viss homosocialitet. I dag förstår försvaret sig själv inte enbart som en spegling av samhället, utan också som en motor till att förändra värderingar. Det är ett ganska nytt fenomen, tidigare har man existerat på egna villkor. Jag tror det kan tolkas som en överlevnadsstrategi. Försvarets roll har skiftat väldigt mycket under de senaste decennierna. När alla män gjorde lumpen kunde Sverige tala om ett folkförsvar. Med dagens unga som fötts efter kalla krigets slut råder nya förutsättningar. Ju längre från ett krig vi befinner oss – i både tid och geografiskt avstånd – desto mer måste försvaret anstränga sig för att legitimera sin existens.