Mångfald och HBTQI i försvaret

Den första öppet homosexuella i Försvarsmakten

Statsminister Fredrik Reinfeldt besöker Pride 2007. Här pratar han med Krister Fahlstedt, Ulrika Hansson och Anders Grenstad. Foto: Marie Rosenquist/Försvarsmakten

Hur kom det sig att ni blev en del av Försvarsmakten?

Krister Fahlstedt: Jag mönstrade 1987 och sen föll det sig så att jag trivdes när jag gjorde lumpen. Jag sökte till officershögskolan direkt efter lumpen.

Petra Jäppinen: För mig var det så att jag sökte en HBT-handläggartjänst specifikt. Jag bodde på Irland där jag jobbade på ett HBTQ-center och ville hem till Sverige igen och fann denna tjänst. Jag hade ingen erfarenhet av Försvarsmakten tidigare. Det var faktiskt Krister som var med och rekryterade mig. 

Hur var synen på HBTQ-frågor då inom försvaret, Krister?

Krister Fahlstedt: Det var en icke-fråga då. Det pratades inte om det och för egen del var jag inte alls öppen med min sexuella läggning de tio första åren i försvaret. Inledningsvis var jag inte öppen i några delar av mitt liv, men arbetsmiljön hämmade min komma ut-process. Det är svårt att bara komma ut i en del av sitt liv då ens privatliv och arbetslivet är så pass sammanflätat. I efterhand kan jag se att miljön påverkade mig mycket. Den var inte fientlig, men ignorant, skulle jag säga.

Sverige har aldrig haft något förbud mot HBTQ-personer inom det militära. Däremot har det funnits riktlinjer och policies som har exkluderat dem från värnplikten och vissa militära positioner, har du känt av detta?

Krister Fahlstedt: Nej, jag kände inte av några formella begränsningar. Det som fanns innan min tid fram till 1979, vilket var kopplat till sjukdomsstämpeln av homosexualitet, var att du inte fick göra lumpen och vara en del av försvaret om du var öppet homosexuell. Det drabbade inte mig personligen. 

Krister, du räknas som den första öppet homosexuelle i försvaret när du kom ut år 2000, hur var det?

Krister Fahlstedt: Det var tätt sammankopplat med min egen komma ut-process. Att landa och formulera för mig att jag är homosexuell. Då blev det naturligt för mig att berätta för min familj, vänner och i förlängningen mina arbetskamrater. Detta sammanföll med att jag pluggade på Försvarshögskolan och skulle göra ett examensarbete. Jag kände att det var något som inte var helt friskt i Försvarsmakten och ville lyfta HBTQ-perspektivet. Men det var på skakiga ben som jag gick in till min handledare. Hon var tyst några sekunder innan hon sa go go go. Det var början på min resa. 

Vad fick du för reaktioner?

Krister Fahlstedt: Jag är glad att jag kom ut som 30-åring, att jag hade en karriär, en mognad och trygghet i mig själv. Men visst var det läskigt. Jag visste ju inte hur det skulle tas emot. Min komma ur-process blev väldigt snabbt politisk. Min personliga process kom lite i skymundan. Det var med buller och bång som min uppsats blev offentlig. Redan veckan därpå satt jag i möten med överbefälhavaren. Det blev fort väldigt politiskt.

Politisk påverkan för att bryta tystnadskulturen

1979 beslöt Socialstyrelsen att stryka homosexualitet ur sin klassifikation över sjukdomar. Förändringen föregicks av att ett antal aktivister från RFSL, bland dem Jonas Gardell och tidningen QX senare chefredaktör Jon Voss, under Homosexuella frigörelseveckan hade beslutat sig för att ockupera trapphuset i Socialstyrelsens lokaler. Aktivisterna vägrade ge sig därifrån innan de fått möjlighet att tala med den nyutnämnda generaldirektören Barbro Westerholm, vilket de också fick. Foto: Arkivbild/RFSL.

Petra, hur kom det sig att du började engagera dig i HBTQ-frågor?

Petra Jäppinen: Jag flyttade till Irland år 2000 och hade en irländsk flickvän på den tiden. Jag hade precis kommit ut efter flera år inom frikyrkan så jag var helt grön när det gäller HBTQ-frågor. Att flytta till Irland var som att flytta 20 år tillbaka i tiden. När jag bodde där började jag plugga en master i vuxenutbildning och folkbildning som lyfte upp frågor om genus och minoritetsfrågor. Det här var i samma veva som pedofilskandalen kom om katolska kyrkan och det var en tid som öppnade upp för att lyfta andra sorts frågor. Outhouse, Dublins HBTQ-center, sökte efter en utvecklingssamordnare som jag sökte och fick. Jag började då jobba mer aktivt med HBTQ-frågor i en miljö som var väldigt konservativ, men det där fanns utrymme för förändring och förbättring.

Ser du paralleller mellan den konservativa miljön och Försvarsmakten?

Petra Jäppinen: De likheter jag ser med att driva HBTQ-frågor i ett konservativt land som Irland, arbeta i Försvarsmakten, och för all del arbeta som missionär som jag också gjort, är att i alla de tre kontexterna finns en stark gemenskap och en stark övertygelse om varför man gör som man gör, oavsett om det handlar om att frälsa världen, kämpa för HBTQ-personers lika rättigheter eller som i Försvarsmakten kämpa för att upprätthålla demokratiska värden. Det finns väldigt starka gemensamma faktorer. En av styrkorna, och svagheterna, med Försvarsmakten, är att det finns en väldigt stark gemenskap, men om man inte är en del av den kan det vara tufft. 

Krister, du genomförde en undersökning 2000 som visade att sju av tio homo-, bi- och transpersoner inte kunde vara öppna med sin läggning inom försvaret. I samhället i övrigt var siffrorna de omvända, varför gjorde du undersökningen?

Krister Fahlstedt: En viktig del av Försvarsmakten är samhörigheten. Det blev snabbt ett gångbart argument för oss. För om man ska arbeta så nära tillsammans, kanske riskera sina liv för sina arbetskamrater, då är det viktigt att kunna vara öppen med det mesta i sitt privata liv. Energin som läggs på att dölja sitt liv, den energin som går till spillo för att man vaktar sin tunga, kan man använda till så mycket bättre saker om miljön tillåter det. Den sortens argument blev effektiva inom Försvarsmakten. Vi försökte använda så positiva argument som möjligt, att visa vilka positiva effekter en mer öppen miljö skulle ge. Det låter som det var enkelt, så var det inte, men det gjorde att vi fick med oss vissa nyckelaktörer vilket behövs i en så hierarkisk organisation som Försvarsmakten är.

Du var även en av initiativtagarna till föreningen Hof (Homo-, bisexuella och transpersoner inom Försvarsmakten) i början av 2000-talet, varför behövdes den?

Krister Fahlstedt: Vi verkade i ett sammanhang där det inte var självklart att vara öppen. Inte för att det fanns något uttalat, men det fanns en tystnadskultur. Det fanns med andra ord ett behov av en mötesplats dels för att bara vara och utbyta erfarenheter, men också för att vara en politisk aktör som verkade för att Försvarsmakten att ta beslut i progressiv riktning och där var vi väldigt framgångsrika. 

Världens första HBT-handläggare i en militär organisation

Ur den statliga utredningen ”SOU 1984-63 Homosexuella och samhället”. 1979 stryks homosexualitet ur Socialstyrelsens förteckning över sjukdomar. Ett år senare tas homosexualitet även bort från det militärmedicinska reglementet, men tas slutgiltigt bort först 1989. Foto: Riksdagen.se.

Krister, du var ansvarig för Equal-projektet Normgivande Mångfald och Fritt Fram, vad gick de ut på?

Krister Fahlstedt: Det gick väldigt fort efter att jag hade kommit ut med min studie. Europeiska socialfonden gick ut med att man ville stödja projekt som främjade öppenhet. En konsult som jobbade med det hade fått nys om Hof och min uppsats och kontaktade mig med en idé om att starta det som senare blev projektet Normgivande mångfald. Syftet med det var att uppmärksamma och bryta diskrimineringen av homo- och bisexuella inom kyrkan, polisen och Försvarsmakten. Fritt Fram var ett samarbetsprojekt som arbetade mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. Fritt Fram jobbade för att skapa arbetsplatser där det är fritt fram att vara sig själv oavsett sin sexuella läggning. Projektet avslutades hösten 2007.

Det känns som att de projekten beredde vägen till att Försvarsmakten 2008 skapade Petras tjänst och hon därmed blev den första HBT-handläggaren i världen för en militär organisation.

Krister Fahlstedt: Det är nog det jag är mest stolt över. Det är lätt att sådana här frågor blir ett projekt vid sidan av. Projekten vi drev var helt avgörande för vart vi befinner oss i dag. Under projekttiden lyckades vi etablera en förståelse för att detta arbete behövde fortsätta. Att det är en kompetensfråga som kräver resurser. Det behövs personer med rätt kompetens som driver frågorna strategiskt. 

Petra, när du kom in som HBTQ-handläggare 2008, vilka frågor arbetade du med initialt?

Petra Jäppinen: Initialt var det att omhänderta de förändringar som kom i diskrimineringslagen. Då fanns bara lagkravet att vi behövde ha en jämställdhetsplan, men Försvarsmakten beslutade ganska tidigt att när vi ändå gör en jämställdhetsplan kan vi lika gärna göra en plan för de andra diskrimineringsgrunderna också. Även om lagen sätter ribban på en viss nivå, men vi ville göra mer. 2008 kunde vi i och med min tjänst också ta ett större grepp om deltagandet i Stockholm Pride, där Krister och Hof hade varit drivande tidigare. Det var det året som vi fick igenom att försvaret fick bära uniform för första gången Prideparaden. 

Ser ditt arbete annorlunda ut i dag?

Petra Jäppinen: Nu sitter jag på Försvarsmaktens HR-centrum och jobbar mycket operativt. Mycket handlar om att stötta chefer, om hur man ska hantera situationer där trakasserier eller kränkande behandling uppstår kopplat till sexuell läggning till exempel. Men de senaste åren har vi sett en utveckling där många av frågorna chefer ställer är betydligt mer proaktiva. Nu ringer man inte vara när något har hänt, man ringer i ett förebyggande syfte och vill veta vilka åtgärder man behöver för att jobba mer inkluderande. Det utbildningspaket som togs fram under Fritt Fram har försvaret sedan inkorporerat i en grundutbildning i likabehandling som alla inom försvaret kan gå. 

Fortsatt upplysningsarbete behövs

2018 gick ÖB Micael Bydén med i Stockholm Pride-paraden. Det tycker Petra Jäppinen sänder en viktig signal till HBTQ-personer inom Försvarsmakten. Foto: Försvarsmakten.

Vad finns kvar att göra inom svenska försvaret?

Krister Fahlstedt: Jag har varit 29 år inom Försvarsmakten och det känns nästan overkligt att man i dag med stolthet deltar i Pride och att ÖB går längst fram i täten. Där befann vi oss inte alls för 18 år sedan. Att vi har gått från total tystnadskultur till att nå hit är ganska fantastiskt. Jag är stolt rent personligen och än mer stolt över ledarskapet och organisationen som orkat ta sig an den här frågan. Från att ha varit sämst i klassen till att nu vara ledarna i täten. Det finns dock alltid steg kvar. Det är fortfarande inte lätt för HBTQ-personer att automatiskt komma ut, det finns fortfarande en viss kultur som inte är helt inkluderande. Men i dag vet de flesta om att det faktiskt finns ett skyddsnät. Ett fortsatt outtröttligt upplysningsarbete behövs både gällande HBTQ, genus och etnicitet. Upplysningsarbetet måste fortsätta. Det gäller inte bara Försvarsmakten, utan samhället i stort.

Petra Jäppinen: I dag finns en medvetenhet som är oerhört viktig. Vi är en väldigt homogen organisation, och i och med det kommer vi alltid att ha utmaningar. Det finns generellt en högre kompetens och kunskap hos våra chefer och i ledningen vilket ger effekt i resten av organisationen. Vi har haft fyra ÖB i rad som tagit ganska tydlig ställning i de här frågorna. Det sänder en stor signal. Vi har fortfarande människor i organisationen som inte vågar komma ut, att då se ÖB gå i Prideparaden, att man känner att högsta chefen är på ens sida, det ger mycket. Vi kommer aldrig bli helt klara, vi måste hela tiden ha koll på de strömningar vi ser i samhället. Jag tycker att Försvarsmakten tar tydligare ställning för mänskliga rättigheter än vad många andra aktörer gör, men vi får aldrig slappna av. Precis som Krister säger måste upplysningsarbetet ständigt fortsätta.