Natten då Estonia förliste

Natten då det otänkbara skedde

Ur den datoranimation som 1997 togs fram på uppdrag av den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen (JAIC). Bildrutan skildrar den allra första mayday-kommunikationen något före halv två på natten till onsdagen den 28 september 1994. Foto: JAIC/estoniasamlingen.se

Den 28 september 1994 är ett datum som påverkade alla svenskar. Det var den natten som kryssningsfärjan M/S Estonia under en färd mellan Tallinn och Stockholm förliste. Estonias bogvisir lossnade, färjan började snabbt ta in vattnet, kantrade och sjönk på öppet hav mellan finska Utö och estniska Dagö. 

Med sig ned i Östersjöns djup tog Estonia 852 passagerare och besättningsmän, varav 501 svenskar. Olyckan var, och är fortfarande, den största fartygsolyckan i nordiska farvatten i fredstid genom tiderna. 

Vid marinflyget på Berga förbereddes helikoptrar som snabbt skulle kunna hjälpa Estonia. De piloter som inte var i beredskap och redan hade flugit iväg blev väckta mitt i natten och skickades i väg i Vertol-helikoptern Y65. I vanliga fall hade en ytbärgningshelikopter skickats, men eftersom förhållandena var osedvanligt extrema skickades två helikoptrar ut. 

Vågorna var höga, stormvindarna hårda och det regnade stundtals. Ett flertal av de som deltog i räddningsarbetet ådrog sig skador i det hårda vädret och vajrarna som räddningspersonalen skulle firas ned i rycktes och stöttes till av vågorna.

När helikoptrarna närmade sig platsen där livflottarna enligt beräkningarna borde finnas upptäckte besättningen att flera av flottarna hade färdats långt ifrån där de borde finnas. Dessutom var de tomma. 

I stället flög Y65-helikoptern närmare haveriplatsen där flera människor upptäcktes i vattnet. Tyvärr tvingades besättningen, efter att den firats ned bland vågorna, snart konstatera att de allra flesta redan var döda.  

Med Utö som bas, för bränslepåfyllning, pågick sedan räddningsaktionen och bärgningen av de många omkomna under den sena natten och tidiga morgonen den 28 september. De båda ytbärgningshelikoptrarna var snart inte de enda i luftrummet: 26 helikoptrar deltog – från Sverige, Finland, Danmark, Estland och Ryssland – i räddningsarbetet. 137 människor räddades ur vågorna.    

Johan Wiinikkas minnen från olycksplatsen

I bakgrunden på Johan Wiinikkas fotografi skymtar Y65, just den helikopter som han flög med den natten. Foto: Privat

Löjtnant Johan Wiinikka var en av många i Försvarsmakten som fick rycka ut mitt i natten den 28 september 1994. Han var då fänrik i marinflyget och baserad på Berga.

– Jag hade inte ordinarie beredskap då, men jag blev väckt runt tre på natten. De som hade beredskap hade redan flugit iväg, men man anade att det här var stort och kallade därför in mer personal.

Han fick reda på att det varit en fartygsolycka och att man behövde bemanna fler helikoptrar. I bilen på väg ut mot Berga kunde han på radion höra att en färja hade fått problem ute på Östersjön.

– Då slogs jag av tanken – en färja, då handlar det ju om massor av människor… 

Ute på Berga förbereddes helikoptrar och medan Johan gjorde i ordning sin utrustning fick han höra att förhållandena var extrema, med mycket kraftig sjöhävning.

– Det beslutades då att vi skulle vara två ytbärgare istället för som brukligt en, just på grund av att förutsättningarna var så svåra. Dessutom skulle vi få en sjuksköterska med oss, vilket kändes extra tryggt, inte minst för egen del eftersom det är ett riskfyllt arbete. 

Den ordinarie beredskapshelikoptern med beteckningen Y65 hade fått problem med vinschen. Ytbärgaren hade fått koppla ur sig från selen och klättra in genom ett fönster på Silja Europa. Johan och hans kolleger fick beskedet att de skulle vänta på att Y65 fick en ny vinsch och följa med den tillbaka ut över havet. 

Hoppet att kunna rädda liv

Diplom till ytbärgare efter räddningsinsatsen efter Estonias förlisning. Dåvarande landshövding Thage G Peterson skulle tillträda som försvarsminister den 7 oktober 1994. Foto: Johan Lundgren/Försvarsmakten

Det gick fort ut över Östersjön eftersom det var medvind. Johan lyssnade på radiotrafiken på vägen ut och fick en bättre bild av vad som pågick. Det började bli gryning och han kunde se vilken sjögång det var och hur mycket det blåste.

– Jag förberedde mig mentalt på att det skulle vara massor av människor i vattnet och det kändes bra att vi var två ytbärgare. Nu gällde det att få upp så många som möjligt. 

Med på helikoptern var dessutom en reporter och en fotograf som skulle dokumentera händelsen.  Vertol-helikoptern Y65 fick ett område anvisat via radion där det skulle vara många livflottar och Johan såg framför sig att det skulle vara ett tjugotal i varje flotte, vilket skulle innebära hårt arbete. Men när de kom till platsen som tilldelats, så det fanns det inget där. 

– När vi väl hittade flottarna hade de färdats dubbelt så långt som beräknat av den kraftiga blåsten och förklaringen fick vi när vi till slut firades ner för att undersöka – de var alla tomma.

Det var något av ett antiklimax, konstaterar Johan. 

– Här hade man hoppats att kunna rädda liv och allt vi fann var tomma flottar och ett hundratal flytvästar.

Y65 flög därefter närmare haveriplatsen och där såg besättningen människor i vattnet. Vågorna var enorma, höga som lyktstolpar beskriver Johan dem, och de bröts på toppen.

– Jag firades ned till en kvinna. Hon var klädd i klänning och högklackade skor, det såg ut som om hon nyss klivit ut ur baren. Hon var stel i kroppen av kylan och jag kunde inte avgöra om hon var vid liv. Jag vidrörde ögat för att få en reaktion men märkte ingen.  

Kvinnan var redan död. I helikoptern såg Johan att något skrapat hennes panna och det blödde fortfarande, vilket tydde på att hon alldeles nyss avlidit. Johan firades ner igen och lyckades få tag i en man, i bara t-shirt och kalsonger och med två flytvästar som båda var fel påtagna. Men även han var död. Johans ytbärgarkollega firade upp en person till som sorgligt nog också mist livet.

– Omständigheterna var fysiskt svåra, när man hängde i vajern rycktes och slogs man genom vågorna. Flera ytbärgare skadades under räddningsarbetet, men jag klarade mig undan med en sträckning.

Y65 landade sedan på finska Utö för att tanka och gjorde sig beredda att ge sig ut igen, men de fick vänta för nu var det för många helikoptrar i luftrummet samtidigt. Totalt deltog 26 helikoptrar i räddningsarbetet och sökandet efter omkomna.  De kom från Sverige, Finland, Danmark, Estland och Ryssland.

– Väntan var väldigt frustrerande, här ville man bara ge sig ut för att rädda människoliv. Men nu var det ju många andra som gjorde sitt yttersta. Dessutom hade journalisterna pressen på sig att få in material till sändningen. Vi fick återvända till Berga.

Media och insatsen

M/S Estonias bogvisir bärgades i oktober 1994 och placerades först i den finska staden Hangö. Hösten 1999 fick Sjöhistoriska museet visiret som gåva och då även regeringens uppdrag att lämna förslag på slutlig plats. Det placerades först provisoriskt i Södertälje hamn och därefter på ön Älvsnabben i Haninge kommun. Sedan 2004 förvaras visiret i en klimatkontrollerad byggnad på Muskö. Foto: Anneli Karlsson/SMM

Väl tillbaka på basen genomfördes debriefing-samtal. Och sedan fick Johan ett något annorlunda uppdrag. 

– Det var ett väldigt medietryck på Berga. Aktuellt ville ha någon från Försvarsmakten till sin 21-sändning och eftersom jag var i någorlunda gott skick ställde jag upp. Insatsen pågick ju fortfarande, men jag skulle vara med i tv. 

Efteråt insåg Johan att han inte var riktigt närvarande under intervjun.

 – Jag var väl i någon form av chocktillstånd. Det var ju inte mitt första skarpa uppdrag, men jag hade aldrig gjort något av denna dignitet.

När Johan får frågan om han någonsin fruktade för sitt eget liv konstaterar han att han inte tänkte så, han var bara fullt fokuserad på uppgiften.

– Visst känns det lite konstigt att inte ha lyckats rädda någon, men jag plockade ju i alla fall upp kroppar och har förstått efteråt att det hjälpt de anhöriga i sorgearbetet.

I dag jobbar Johan Wiinikka som materielsystemansvarig för flygsäkerhetsmateriel vilket innebär att han bland annat är ansvarig för att ta fram utrustning för sådana här situationer.

– På så vis har jag stor nytta av mina erfarenheter från den här tiden. Jag vet vilka krav man ska ställa.

Torbjörn Olsens minnen från Estonia-natten

Torbjörn Olsen på en av Amfibieregementets bevakningsbåtar. Året är 2014, två decennier efter förlisningen. Foto: Bevakningsbåtkompaniet/Försvarsmakten

En annan som deltog i räddningsinsatsen efter Estonias förlisning var Torbjörn Olsen – som då jobbade som ytbärgare och sonarofficer. Han minns hur han fick ett larm på sin personsökare där det stod att han skulle infinna sig på helikopterbasen. Efter ytterligare någon minut kom nästa meddelande. Då stod det ”sjunken färja” i textfönstret. 

 – Omgående körde jag till basen för att där, tillsammans med mina kollegor, lasta helikoptern med all tänkbar utrustning som vi skulle behöva för räddningsinsatsen som vi inte riktigt förstod omfattningen av just då. En av kollegorna sa att ”det här är nog det jäkligaste vi har gjort, så tänk till på vad vi behöver med oss”. Vi lastade extra många filtar, sjukvårdsutrustning och extra flottar som de nödställda kunde flyta på i väntan på att bli uppvinschade i helikoptern. 

De hade ett samarbete med Mölndals sjukhus, så med sig i helikoptern hade de en läkare och en sjuksköterska. Lastningen av helikoptern gick fort, Torbjörn och hans kollegor insåg att insatsen var tidskritiskt för de nödställda med hänsyn till det extremt dåliga vädret.

– Längs vägen mot Berga, fick vi information om att det rörde sig om en Finlandsfärja som hade sjunkit. Det var en konstig känsla och nästan overkligt att få den informationen då en färja av den här storleken inte skulle kunna sjunka. Efter tankning på Berga flög vi ut till olycksområdet och fick där styrning att flyga till ett specifikt område där andra helikoptrar fanns och redan hade börjat räddningsinsatsen.

Vad möttes ni av vid förlisningsplatsen?
– Vi kom direkt fram till en flotte som låg upp och ner. På taket av flotten såg vi sex människor som satt med vatten upp till bröstkorgen, omkring dem som fortfarande satt upp, uppmärksammade vi också människor som flöt omkring. Vattentemperaturen uppmättes vid tillfället till 13,5 grader och de här människorna hade troligen suttit där i närmare sex timmar. Totalt var det elva människor i flotten. Vi fick senare reda på att de från början hade varit 18 stycken, men de hade drunknat och sedan sköljts ur flotten. Vi insåg att det var mycket bråttom med att få upp personerna.

Inför den första bärgningen så hovrade de över platsen för att snabbt analysera läget och få en överblick över situationen. De gick kort igenom hur bärgningen skulle gå till så att alla i besättningen visste exakt vad som skulle hända. 

– Vi genomförde samma rutinåtgärder som vi alltid gjorde även då vi övade. Jag kände en stor trygghet i att vi hade inövade rutiner som vi använde oss av. Vädret var det värsta som jag hade varit med om, men även med det kände jag mig trygg i att vi inte avvek från våra rutiner. Jag kände att jag kunde lösa min uppgift, trots extrema omständigheter.

En extrem katastrofsituation

Videoupptagning under räddningspersonalens arbete den 28 september 1994. Foto: Okänd via Torbjörn Olsen

Det måste ha varit mycket svårt för er att prioritera vem som skulle räddas först, vad var de avgörande faktorerna?

– Förhållandena var verkligen ytterst extrema, att i det här läget tvingas att fatta beslut var självklart jobbigt. Vi i besättningen insåg att det här var en katastrofsituation och vi tvingades att prioritera att rädda de sex människor som fortfarande var vid liv och som hade störst chans att överleva, och lämna kvar dem i flotten som inte visade livstecken. Vi bedömde även att det kunde finnas ytterligare flottar med överlevare i vårt område.

Den första som vinschades upp från flotten var en dansk man. Trots nedkylning hade han lyckats att lägga slingan runt sig och blev därför den första som vinschades upp. Som nummer två vinschades Sara Hedrenius upp i helikoptern. 

– Jag minns när jag kom fram till Kent Härstedt, han frågade mig vad klockan var, jag svarade att ”jag tror att den är 05:30”, då svarade han ”det har varit en lång och kall natt”. När det var dags för nummer fem i ordningen att vinschas upp, då skakade mannen på huvudet och pekade på personen som satt bredvid att i stället ta den personen före honom. Senare fick jag veta att mannen som gav bort sin plats, var engelsmannen Paul Barney. Paul åkte upp som sista person ur den flotten. Trots de extremt svåra omständigheterna, möttes jag av att personerna i flotten visade varandra omtänksamhet och medmänsklighet.

Efter att Torbjörn och hans kollegor hade plockat upp de sex personerna från flotten, fortsatte de att söka efter andra överlevande. 

– Vi insåg dock att de nödställda som vi hade räddat, var kraftigt nedkylda och snabbt behövde få vård, vi flög dem till Mariehamn. När vi kom fram, var Paul fortfarande väldigt klar i huvudet även då hans kroppstemperatur började närma sig en farligt låg temperatur. Paul berättade fruktansvärda detaljer om hans upplevelser under natten, men inte någon gång hade han haft tankar på att ge upp. Paul hade en oerhörd stark vilja att överleva, som flera andra. Efter att vi hade lämnat de nödställda, flög vi ut till området för att fortsätta sökandet efter överlevande. Senare fick vi uppgiften att plocka upp omkomna, chansen att hitta fler överlevande i det kalla vattnet var tyvärr borta.

Vad upplevde du som den svåraste uppgiften?
– En minnesbild som jag alltid kommer att bära med mig, är när vi senare samma dag, plockade upp en ung omkommen tjej. Hon låg med huvudet ner i vattnet, hon bar ett tunt vitt nattlinne och hennes långa hår var utslaget. Hon såg ut som en ängel där hon låg. Runt midjan hade hon lyckats knyta en wire som var fastsatt i en bräda, som hon förmodligen hade försökt att använda som flytkraft. Jag kan bara föreställa mig den unga tjejens kamp för att överleva. Ett ungt liv som allt för tidigt slocknade, det kommer jag alltid att bära med mig.

Lärdomarna från räddningsinsatsen

Ceremoni på HMS Stockholm i samband med 20-årsminnet av Estonias förlisning. Ceremonin inleddes med ringning i skeppsklockan under fem minuter varvid besättningen ställde upp på backen och gudstjänsttecknet hissades. Fartygschef Niklas Wiklund höll därefter ett kort tal till minnet av de omkomna, och för att hedra dess anhöriga samt de som deltog i räddningsinsatsen. Foto: Försvarsmakten

Det har gått många år sedan räddningsinsatsen, hur ser du på den i dag?
– Man måste förstå omfattningen av den enorma katastrof som förlisningen var. Vädret var extremt dåligt vilket gjorde räddningsarbetet ytterst svårt. Det var också för många otänkbart att ett fartyg av den här storleken kunde sjunka och dessutom så snabbt. Försvarsmakten kraftsamlade alla helikoptrar och andra resurser för att delta i räddningsarbetet. Även om det hade funnits ännu fler helikoptrar, hade vi inte kunnat rädda de personer som blev kvar ombord. Det finns dock alltid exempel på saker som hade kunnat genomföras på ett annorlunda sätt.

Räddningsinsatsen var förknippad med extrema risker. Kan du ge exempel på hur det blev tydligt?
–  Hade det varit en vanlig övning, så hade vi aldrig åkt ut. Även om vi var drillade och välövade för att lösa uppgifter, så var riskerna för stora för både helikopter och personal i ett sådant väder som då rådde. Det hårda vädret belastade till exempel vinschar så hårt att de gick sönder och ytbärgare blev kvar i vattnet en tid. Vid ett tillfälle fick en helikopter vajerbrott på vinschen och en nödställd föll i vattnet, då hoppade ytbärgaren ned i vattnet för att rädda personen, samtidigt med vetskapen att han var tvungen att räddas av någon annan helikopter.  Flera av oss skadades under räddningsinsatserna. Det var en katastrofsituation och förhållandena var långt värre än vi någonsin varit med om, vi gjorde vårt yttersta för att rädda så många som möjligt.

Den mediala uppmärksamheten var förstås mycket stor kring Estonias förlisning. Hur förhöll du dig till det? 
– Efter att räddningsinsatserna var avslutade, fick jag frågan från en reporter: ”Såg du inte allt detta som ett stort misslyckande?”. Nej, tvärtom. Det här är det mest lyckosamma räddningsuppdrag som jag har haft i mitt liv. Vi räddade sex personer och de hade inte levt i dag om inte vi kommit till platsen. Jag är glad att jag tillsammans med mina kollegor fick vara med och bidra till att rädda liv.