Inga monument över en simpel övning
En skara Prag-demonstranter bär svart flagga i samband med Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Farhågor fanns att nästa anhalt kunde bli Finland, och i ett värsta scenario, kanske även Sverige.
Foto: National Archives/Wikimedia Commons
Inte många av oss har ens hört talas om en av de största militärövningarna som någonsin genomförts i Sverige genom tiderna. Konstigt kan tyckas. Men det uppförs aldrig några statyer eller minnesmärken över något så historiskt oansenligt som en övning. Och det är väl i sin ordning.
Det är 49 år sedan nu. Alla som deltog är sedan länge pensionerade. Många av dem är inte längre i livet. Det har varken skrivits några böcker eller spelats in några filmer i ämnet. Men ändå, borde inte detta magnifika evenemang ha lämnat något avtryck kvar i vår samtid? Jo, det har det faktiskt. Men vi återkommer till det. Först lite hårdfakta om flygvapnets övning Ö-68 som utspelade sig under några hektiska dygn hösten 1968.
"Tid efter annan måste vi skaffa oss en värdemätare på personalens utbildningsståndpunkt, materielens funktion och ändamålsenlighet, samt krigsplanläggningens lämplighet. [...] Flygvapnets höga beredskap, snabbhet, rörlighet och mångsidighet kommer att sättas på prov under denna övning. vi kommer att utsättas för något av den press och sekundjakt som motsvarar vårt uppträdande i krigsmiljö. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att få ut bästa möjliga resultat."
Så skriver tillförordnade chefen för flygvapnet, C H Nordenskiöld, i inledningen till den lilla skrift som delades ut till alla inblandade inför övningen. Med en för dåtiden typisk, mycket ekonomisk, och inte så lite torr stil, redogör flygvapnets överhuvud för vad som förväntas av alla inblandade.
Hur många som faktiskt deltog finns det ingen exakt uppgift om. En övning är en övning, och ingen försvarsmakt någonstans i någon tid har varit intresserad av att sätta allt på pränt. Snarare tvärt om. Här gäller det att vara så tydlig som möjligt, men samtidigt inte vara för detaljerad. När man talar med dem som var med när det begav sig kan man få höra många olika siffror. Alla har sina egna minnen och berättelser. Men om vi ska hålla oss till fakta, även om de är knapphändiga och inte alltid helt korrekta, så får vi helt enkelt läsa innantill.
Gult vs rött. "stormakten" vs "lilla Sverige"
Tillsyn och modifiering av totalt sexton olika Saab 35 Draken någon gång i början av 1970-talet. Platsen är en stor hangar på Hässlö som idag inhyser Västerås Flygmuseum. Flygplanet längst till höger är försedd med schackrutiga markeringar från Ö-68.
Foto: Arboga Elektronikhistoriska Förening (AEF)
Det man med säkerhet kan säga är att det var en mycket intensiv verksamhet som genomfördes mellan onsdag 25 september och söndagen 2 oktober. Den inleddes med ett "förövningsskede" under nio dygn, för att sedan braka igång med full kraft söndag 29 september. Men redan från klockan 12 den 27:e var alla inblandade igång 24 timmar om dygnet.
Cirka 350 flygplan av i princip alla olika typer som flygvapnet förfogade över vid detta tillfälle användes. Övningsområdet omfattade ett område från Uppsala i norr till Ronneby i söder, och begränsades i väster av en linje mellan Arboga och Ystad. Österut sträckte sig området långt ut i Östersjön, en bra bit utanför Gotlands östra strandlinje.
Omkring 12 000 man, i huvudsak från staber och förband i södra och mellersta Sverige, var engagerade. Men det är en siffra som inte berättar hela sanningen. Vi citerar: "Med flygvapnet samgrupperade enheter ur armén och marinen medverkar inom ramen för det nya värnpliktsystemet VU-60. Frivillig personal deltar i stor omfattning." Som sagt, några exakta siffror finns inte att tillgå, så vi kan bara gissa hur många värnpliktiga inom armén och flottan, samt övriga frivilliga, som berördes av denna storskaliga övning som utspelade sig nonstop i sammanlagt åtta dygn.
Och vad gick då det hela ut på? Om vi bortser från C H Nordenskiölds sakliga redogörelse ovan kan man säga såhär: Man lekte krig, kort och gott. De olika förbanden och divisionerna delades in i olika lag, växelvis, där det ena laget vid en viss tidpunkt skulle representera "Stormakten" och det andra laget "Lilla Sverige". Sedan bytte man.
Men leken var på allvar. Övningsledningens ambition var inte att skapa förutsättningar för en smidigt genomförbar storövning med så lite strul som möjligt, med så liten risk för missförstånd och kalabalik som möjligt. Nädå, deras uppgift var att skapa en så realistisk övning som möjligt – att göra det hela oförutsägbart och utmanande.
Alla som var involverade kan intyga att de lyckades med sina föresatser.
När allt var avklarat återgick flygvapnets rutiner till en mer normal lunk. Läget i Europa var förvisso fortsatt spänt under många år – det var ju trots allt ett kallt krig som pågick – men det gick aldrig mer så långt att man behövde arrangera en så gigantisk övning som denna.
Roy Cross och dekalerna
Den brittiska modellplanstillverkaren Airfixs version av Saab J-35 Draken från 1970. Dekalmärkning och färger är hämtade från den stora flygplansövningen Ö-68. Två olika färger användes vid övningen: schackrutigt rött för Milo S och (som här) schackrutigt gult för Milo Ö.
Foto: Privat
Och nu till vad den här texten egentligen handlar om: minnesmärket över Ö-68 som aldrig uppfördes, men som ändå kom till. Av en slump. Eller om det var ödet.
Det förhöll sig nämligen så här: för att kunna skilja vän från fiende i en sådan här komplex övningssituation var man tvungen att märka ut de olika "sidornas" flygplan. Detta löstes genom att sätta på en slags "striping" i form av långa, schackrutiga dekaler i olika färger. Smart, kan tyckas, men att få bort dem efteråt var lite bökigare än vad man hade tänkt. Att motivationen inte heller var på topp efter allt det engagemang och reda arbetstimmar man lagt ner i själva övningen är ju också förståeligt. Hursomhelst så blev de där märkena kvar lite var stans på olika flygplan. På några satt de till och med kvar en bra bit in på sjuttiotalet.
Och det är då det händer. Nån gång under 1970. Det är då den 48-åriga illustratören Roy Cross – som jobbar på uppdrag av den brittiska plastmodelltillverkaren Airfix – av allt material han har att tillgå, väljer att inspireras av just en bild på en Draken med Ö-68-märkning som förlaga för gouache-illustrationen som ska pryda det anrika företagets utgåva av J-35 Draken i skala 1:72.
Så fick då äntligen alla deltagare i denna magnifika övning till slut sitt välförtjänta minnesmärke.