– Jag bekymrade mig mest över att jag skulle frysa eftersom jag glömt långkalsongerna, säger Leif ”Ecka” Eriksson, som var ung kapten vid kustjägarna 1981.
Leif Eriksson till höger under ett 80-tal som blev händelserikt.
Foto: Blekinge läns tidning
Det började som en dag lik många andra på KA 1 i Vaxholm med bas på Rindö. Först skjutövning på södra fältet med värnpliktiga befälselever som ryckt in några månader tidigare. Sedan förberedelser för att ta emot resten av värnpliktskullen kommande vecka och slutligen hem till familjen.
Men på förmiddagen den 28 oktober kom kompanichefen, major Hans-Jochen Seifert, springande med en order som skulle vända upp och ner på tillvaron för en grupp på 16 yrkesofficerare vid Kustjägarskolan.
Omöjlig uppgift
Ordern: Omgruppera till Karlskrona. Beredd borda ubåt.
Leif Eriksson och hans officerskollegor begav sig hastigt till förrådet på Rindö och hämtade vapen och skarp ammunition. Därefter tog de sig till Bromma flygplats där de gick ombord på en TP 84 Hercules. De anlände till KA 2 i Karlskrona senare på onsdagen.
– Vi visste bara att en ubåt gått på grund efter att ha sett det på SVT:s Aktuellt. Hur fan, rent ut sagt, ska vi göra för att borda en ubåt, frågade vi oss.
– Jag blev chef för vad som skulle kallas bordningsstyrka 1, säger Leif ”Ecka” Eriksson, som då var nyutnämnd kapten.
De gjorde sig redo för strid, målade sig med maskeringsfärg och kontrollerade utrustningen. Därefter ryckte de fram taktiskt mot Torumskär, som dittills bevakats av den lokala beredskapsstyrkan. Kustjägarna ställde upp kulsprutan och ryckte fram till sina stridsställningar drygt 20 meter från ubåten.
– Stor aktivitet utbröt i ubåtens torn när de såg oss. De misstänkte nog att någon typ av aktion mot dem var förestående, säger Leif Eriksson.
– Därefter evakuerade vi beredskapsstyrkan, en grupp soldater i värmejackor, med gevär 96 Mauser, som satt på skäret och såg ledsna ut. Vi delade upp oss i två grupper och började bevaka ubåten i tolvtimmarsskift.
Saknade yrkesfolk
Den ena bevakade ubåten, den andra övade bordning av ubåt med stegar. Men de insåg snart sina begränsningar.
Under tio dagar fokuserade världens medier på händelserna i Karlskrona skärgård. De svenska tidningarna skrev spaltmeter och följde minsta nyhet från Gåsefjärden.
Foto: Från Expressen
– Vi kommer inte att klara det. Det här kommer att gå åt helvete. Vi rapporterade till högre chef att vi inte skulle klara det utan stora förluster och efter det hörde vi aldrig något mer om bordning, vilket var ganska skönt.
Vid den här tiden hade Försvarsmakten inga specialförband som kunde lösa den typen av komplexa uppgifter. Det här var också en tid långt före de anställda soldaternas tid. Eftersom det bara fanns värnpliktiga soldater och gruppbefäl saknades förband som kunde sättas in snabbt under vissa delar av året. Hösten 1981 var en sådan tid.
– Vi fick dit en kull värnpliktiga fallskärmsjägare, men de fick bara bevaka tillfartsvägarna. Ledningen ville bara ha yrkesanställt folk nära ubåten.
Kustjägarna byggde en förläggning och inrättade observationsplatser på klipphällarna. En grupp om åtta man bevakade ubåten på drygt 20 meters avstånd. Den andra delen kunde då återhämta sig i en förläggningsbarack några öar bort.
– Jag höll konstant koll på säkringen på mitt och de andras vapen. Ett misstag hade fått katastrofala följder, så spänt som läget var. En kollega skämtade om att han aldrig varit så nära att starta ett världskrig. Ingen skrattade.
Ute på klippan kom det besked över radion som patrullen hoppats slippa få: sovjetiska helikoptrar närmar sig snabbt.
– Vi gjorde oss redo. Min AK 4 med kikarsikte var skjutklar och jag hade öppnat eld om så krävts. Men det var skönt att radaroperatören återkom på radion och sa att de sett fel. Inga helikoptrar var på väg.
1981 hade inte ens jägarförbanden bildförstärkare eller andra användbara mörkermedel. Stora strålkastare fördes därför ut till skäret för att belysa ubåten under dygnets mörka timmar.
Högt spel
Det beslutades tidigt att kustartilleriets fasta batteri Tjurkö i Karlskrona skulle bemannas.
– Man ringde till KA 3 i Fårösund där en kurskamrat från officershögskolan var artillerist. En polisbil hämtade honom på natten och han flögs in. Tillsammans med ytterligare några bemannades en pjäs och en mätstation. Man korrektionssköt kustartilleriet för första gången sedan andra världskriget.
Uniform M 59, AK 4 och Grön basker med treudd. Leif Eriksson till höger i bild på Torumskär 1981.
Foto: Privat
I en annan del av insatsen pågick ett högt spel. En sovjetisk undsättningsexpedition på väg mot ubåten stoppades genom en vågad aktion där en artilleriledningsradar försattes i skarpt läge och låstes på flaggskeppet, vilket fick den sovjetiske befälhavaren att tänka om.
Spänningen sjönk för en tid. Men det skulle ändras.
På det skär där kustjägarna låg anlände snart en hemlighetsfull grupp från Försvarets radioanstalt, FRA. I ett tält bredvid kustjägarnas förläggning installerades avancerad utrustning.
– Jag minns väl hur en mycket bestämd kommendörkapten stoppade oss från att gå in och titta på prylarna. Men senare förstod vi att den bland annat hade använts till att avlyssna och störa ut ubåtens kommunikation med andra sovjetiska förband.
Kärnvapen ombord
Tekniker från Försvarets forskningsanstalt, FOA, hade på eget initiativ tagit sig till Karlskrona med utrustning för att mäta radioaktivitet. Resultaten från mätningarna nådde inte ner till styrkan på plats i Karlskrona skärgård. I stället fick de informationen inne på marinbasen, genom SVT:s ”Rapport” den 5 november, då statsminister Torbjörn Fälldin lämnade det bistra beskedet:
”Enligt de undersökningar vi har företagit oss är den sovjetiska ubåten, med stor sannolikhet, bestyckad med kärnvapenladdningar.”
– Det var ett dramatiskt besked, men vi var inte förvånade. Märkligt nog var det inte något vi oroade oss för där och då.
Bevakningen av ubåten blev rutinmässig efter de första händelserika dagarna. Regeringen fattade beslut om att U 137 skulle bärgas och återbördas till Sovjetunionen. Ubåten drogs av grundet och fördes till en ankringsplats i väntan på att få återvända österut.
Efter tio dagar var insatsen över. Vapen och utrustning låstes in och det blev dags att åka hem.
– Jag åt en god middag med min fru och somnade tidigt. Jag vaknade till mitt i natten och satte mig upp. Min hustru undrade vad jag höll på med, då frågade jag var mitt vapen var. Hon kramade mig och sa åt mig att krypa ner i sängen igen.
Den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden den 27 oktober 1981 satte igång en omfattande diplomatisk aktivitet, liksom en sovjetisk militär uppladdning i farvattnen utanför Blekinges skärgård.
Foto: Christer Petersson/Sydöstran
Händelserna i Karlskrona i oktober 1981 blev en väckarklocka som kom att innebära förändringar inom Försvarsmakten.
– Det här var första gången jag insåg att vi måste vara stridsberedda redan nu. Efter det här snäppte vi upp hela organisationen.
Leif Eriksson kom senare att arbeta med att bygga upp en ny och hemlig enhet.
– Efter U 137 beslutade marinen att vi skulle sätta upp en bordningsstyrka och jag blev chef för den. Styrkan kom att kallas fotbollslaget och vi fick ganska fria händer att beställa de vapen vi ville ha: hagelgevär, chockhandgranater och revolvrar. Utrustningen förvarades i containrar som snabbt kunde flyttas till rätt del av landet.
– Vi övade också mot en ubåt och kom fram till hur vi skulle göra en ankörning. Då bestämde vi oss för att aldrig gå ner i ubåten. Det vi ska göra om den vägrar lyda våra order är att borda och bogsera den därifrån.
– Vi hade en speciell laddning med riktad sprängverkan som vi skulle använda, för att fienden inte skulle kunna gå ner under ytan. Men om den verkligen hade fungerat på det hårda skalet vet jag faktiskt inte.
B-lag trots allt
Styrkan var på plats under den så kallade Karlskrona-incidenten 1984. De var beredda och hade en rysk tolk med sig.
– Mot slutet av 1980-talet lades styrkan ner. Vi hade haft en relativt stor chans att lyckas med ett skarpt uppdrag. Men innerst inne tänkte vi nog att det här är lite för komplext.
– Jag har själv fått tjänstgöra med Royal marines och var på studiebesök i Storbritannien hos det marina specialförbandet Special boat service. Då insåg jag att vi visserligen var bättre än 1981, men vi hade fortfarande varit ett B-lag i sammanhanget.