Växande folkmassa på väg mot Caglavica
Menig Carl-Henrik Barnekow (mitten) och menig Niclas Andersson (höger) har precis evakuerats från Sisun och förts i säkerhet bakom försvarslinjen. Båda kom senare att tilldelas Försvarsmaktens belöningsmedalj i guld för internationella insatser, för "stort personligt mod vid upploppen i byn Caglavica i mars 2004". Till vänster sergeant Johan Malmgren.
Foto: Jonas Bengtsson, FBB
För många har den utbrända pansarkroppen på Hawk blivit en symbol för upploppen i Caglavica. Men för föraren Carl-Henrik Barnekow och skytten Niclas Andersson på Alpha Romeo är det mer än så. Mer personligt. Det var i den Sisun de blev beskjutna, omringade och instängda, innan de slutligen kunde evakueras.
Klockan är 10 på förmiddagen den 17 mars. Det är uppståndelse bland serberna i Caglavica och soldaterna i Alpha Romeo skickas dit för att bevaka. De har beredskap för insats mot folkmassa, men också läget under kontroll.
– Vi stod där och glassade i solskenet. Det var många som åkte på leave den dagen. När de passerade oss vinkade de för att göra oss avundsjuka, minns Barnekow.
Ganska snart förvärras dock situationen. Unmik Police (Unmik står för United Nations Interim Administration Mission in Kosovo, vars uppdrag av FN:s säkerhetsråd var att upprätta en polisstyrka) anländer till platsen och berättar att en folksamling bildats vid Victory Hotel i utkanten av Pristina. Folkmassan rör sig i riktning mot Caglavica och Unmik Police vill ha understöd.
På väg mot Pristina
Plutonen åker ner mot Pristina, men försöket att stoppa folkmassan misslyckas. Snart är i stället soldaterna tillbaka i norra Caglavica. Den här gången vända mot Pristina med en allt större skara kosovoalbaner omedelbart framför sig.
Stämningen börjar bli hätsk och flera plutoner ansluter för att stoppa den kontinuerligt växande folkmassan. Unmik Police drar sig bakåt och ställer sig bakom svenskarna. Det är då det smäller för första gången. Inifrån ett hus i Caglavica öppnar en person eld. Den folkmassa som nyss attackerade svenskarna tar skydd bakom vagnarna.
– Vi hade precis fått ordern om att besvara elden som man sköt mot oss, när det small till i vagnen. Vi öppnade eld i riktning mot skytten för att avskräcka honom, säger Andersson.
Strax därpå skjuts en ny omgång som också den träffar vagnen.
– Jag såg skytten skjuta och springa mellan två hus så jag la en salva rakt framför honom. Jag såg inte riktigt vad som hände med honom, men andra har berättat att han tappade sitt vapen och sprang därifrån, säger Andersson.
Barnekow och Andersson kör upp och ställer sig bredvid en Sisu-vagn som fått flera däck punkterade. På en linje utanför står soldater ur det egna och andra kompanier
i full kravallutrustning. Alla tillgängliga resurser är nu på plats.
– Jag kollade ut genom fönstret och såg att packgruppen var där i kravallutrustning. Då förstod jag hur allvarligt det verkligen var, säger Barnekow.
Unmik Police trycks tillbaka
Överbevuxna Serbien-ägda hus i Kosovo 2004. Mellan den 17 och 18 mars miste 27 personer livet, varav vilka 16 var serber och 11 albaner. 935 byggnader och 35 ortodoxa kyrkor förstördes och/eller skändades. Vissa av dessa ingick i Unesco:s världsarvslista.
Foto: Försvarsmakten
Stenkastningen har kommit igång för fullt och stora stenar träffar både fordon och soldater. Lampor, speglar och rutor på fordonen krossas. Men Niclas Andersson står fortfarande med luckan öppen.
– Med en sköld försökte jag blockera stenarna men varje gång jag stack upp huvudet fick jag mig en omgång, säger han.
Vid tretiden trycks svenskarna tillbaka medan folksamlingen fortsätter att tillta. Från att ha varit några hundra är det nu 3 000-4 000 personer. Några lyckas ta sig runt och genom linjen och tänder eld på de första husen.
Mitt i infernot rusar Unmik Police fram för att rädda sina bilar. Barnekows och Anderssons Sisu kör upp och ställer sig framför och blir samtidigt bombarderade av stenar.
Så småningom trycks Unmik Police tillbaka och kaos utbryter.
– Jag hör hur det är skottlossning hela tiden, men jag vet inte vem som skjuter. På radion hör jag, och ser också, att flera hus brinner, säger Barnekow.
De får order om att flytta vagnen åt sidan. En tankbil utrustad med vattenkanon kör fram medan norska soldater rusar framåt och gör en ny linje.
Mitt i infernot rusar Unmik Police fram för att rädda sina bilar. Barnekows och Anderssons Sisu kör upp och ställer sig framför och blir samtidigt bombarderade av stenar.
Stenkastning och huggande järnspett
Plötsligt backar dock vattenbilen tillbaka. Även soldaterna backar. När vattenbilen kommit bakåt en bit ser Barnekow hur en civil lastbil kör rakt emot soldaterna utanför.
– Jag tittar ut och ser hur en norrman lyfter en pistol och skjuter mot föraren. Föraren träffas av flera kulor och försöker ta sig ut ur lastbilen men blir hängande i fönstret. Lastbilen rullar förbi mig och ut i diket, säger Barnekow.
Strax därefter trycker folkhavet på igen.
Barnekow och Andersson blir, tillsammans med en annan Sisu, omringade av folkmassan.
– Jag ser hur de hugger med järnspett på mina rutor och kastar sten i kopiösa mängder. Jag hör hur de bankar på vagnen. Vi är helt omringade, säger Barnekow.
Den andra Sisun lyckas hålla folksamlingen borta genom att köra fram och tillbaka. Värre är det för Barnekow och Andersson.
– Plötsligt börjar laddningslampan lysa. Vi har fortfarande motorn igång så jag försöker ge full gas men vagnen dör. Jag försöker starta den gång på gång men misslyckas, säger Barnekow.
För att undvika att bli skadad blir Andersson nu tvungen att lämna skytteposten, gå ner i vagnen och stänga luckan. Folk försöker ta sig in i vagnen och stenarna
haglar.
– Jag kryper bak i vagnen och sätter mig vid Andersson och säger till honom, ”det känns skönt att ha dig här”. Jag går fram igen och sätter mig med en AK5:a riktad mot varje dörr, säger Barnekow.
Nu gör soldaterna utanför en framryckning mot folkhavet. De stannar bredvid vagnen och folkmassan drar sig tillbaka. Ett ingenmansland på hundra meter bildas temporärt framför dem. Snart är dock folkmassan på frammarsch igen.
Stabschefen avvisar förhandling
Den första styrkan kom till Kosovo i oktober 1999. Fram till juni 2004 bestod styrkan av en bataljon om cirka 850 man. I bataljonerna ingick tidvis upp till fyra mekaniserade skyttekompanier, ett stab/understödskompani samt ett trosskompani. Större delen av bataljonen var fram till och med KS 21 förlagd på Camp Victoria i byn Aijvalia strax utanför Pristina.
Foto: Wikimedia Commons
– Fem meter framför oss stannar de och några ur det främre ledet tar fram en megafon och skriker. Vad de skriker har jag ingen aning om men jag tror de försökte att lugna ner de övriga, säger Barnekow.
Någon av ledarna för folksamlingen vill förhandla. De kräver att få tåga genom Caglavica. Men kravet avvisas av stabschefen, som leder på plats.
– Ett helt riktigt beslut. Det hade blivit en massaker annars. Vi räddade byn, säger Andersson.
Klockan är nu efter sex på kvällen och det har blivit mörkt. Efter avvisandet kommer stenkastningen och skottlossningen igång igen. Andersson försöker stå med luckan öppen men tvingas snart stänga. I mörkret är det omöjligt att parera stenarna med skölden.
– När jag tittar ut genom fönstret ser jag inte längre några soldater och vi är omringade igen. Jag hör hur det är folk uppe på taket och de försöker öppna luckorna, säger Barnekow.
– Vi fick order om att skjuta om någon kom in. Jag mantlade min AK och var beredd. Jag letade efter handgranater ifall vi skulle behöva bryta oss ut ur vagnen på egen hand, men jag hittade inga. Hotbilden var ju inte sådan när vi åkte ut, säger Andersson.
En kort stund senare kör en Sisu upp vid sidan. Ordern är att evakuera Barnekow och Andersson. Men det visar sig lättare sagt än gjort – Barnekow och Andersson vill först inte öppna dörrarna.
– Jag funderade på om det var våra killar eller om det var lokalbefolkningen utanför. De skrek att de var KFOR men det gjorde demonstranterna också, förklarar Andersson.
Aldrig rädda men minnet finns kvar
Carl-Henrik Barnekow minns det sista ögonblicket i Sisun tydligt.
– Det var ett pågående samtal på radion men jag gick in och bröt: ”Romeo Lima, från Golf Alpha, evakuerar vagnen. Stänger station, slut kom.” Därefter nollställer jag radion, kryper bak, tar med mitt vapen och känslig utrustning och hoppar ut, säger han.
Båda två säger att de aldrig var rädda när de satt instängda i Sisun. Förmodligen för att adrenalinet pumpade så. Däremot upplevde de själva evakueringen som kritisk.
– Det var otäckt när vi evakuerade för det haglade av molotovcocktails, säger Barnekow.
– Och det tog så lång tid. Vi hade alla gruppens vapen i vagnen, utrustning som vi var tvungna att ta ut, säger Andersson.
Evakueringen sker i sista stund. Kort efter det att Sisun lämnats får någon upp en lucka på vagnen och kastar ner en molotovcocktail som bränner ut vagnen.
Barnekow och Andersson fortsätter under natten att arbeta genom att assistera soldater framme vid fronten. Klockan tre på morgonen är de tillbaka på Camp Victoria.
– Vi sa till varandra att vi nog inte skulle kunna somna efter allt vi upplevt men det tog inte många sekunder innan jag sov som en stock, säger Barnekow.
Klockan 10 på torsdagsmorgonen rullar de åter ut från Camp Victoria för att långt hemifrån skydda en by som nästan ingen svensk vet existerar. Skydda den från att kanske bli utraderad från kartan som så många andra byar på Balkan tidigare blivit.
– Jag var inte direkt rädd under upploppen, men efteråt har jag funderat mycket. Hade jag inte kommit ut som jag gjorde innan de fick upp luckan så hade jag varit uppbränd idag, säger Barnekow.