Slaget mot vintern

Lärdomar från Finska vinterkriget

Vinterövning i Kiruna, januari 1969. Foto: Svenskt militärhistoriskt bibliotek

Tidigt på morgonen den 30 november 1939 korsar sovjetiska trupper gränsen vid Karelska näset. Några timmar senare faller bomber över Helsingfors och Finland förklaras i krig. Men trots att den ryska militären rent numerärt är förkrossande överlägsen bjuds man länge på envist motstånd. Det är en av de kallaste vintrar som uppmätts i landet. På många håll går temperaturen ner mot minus 40. Och just den finska vintervanan blir en avgörande faktor.

– Fram till dess var det relativt ovanligt att krig startades på vintern, det finns inte många historiska exempel på det. Så finska vinterkriget blev en ögonöppnare. Det var då vi svenskar insåg att vi måste agera som Finland för att vinna ett krig. Om man inte kan hantera miljön får det fruktansvärda konsekvenser, säger Wilhelm Guldbrand, som var officer vid K 4 i Umeå och Arvidsjaur 1976-1992, där han bland annat arbetade som krigsplacerad chef för en Norrlandsjägarbataljon.

Med erfarenheterna från finska vinterkriget i färskt minne startar nu, vid 1940-talets början, det svenska försvaret ett omställningsarbete som ska pågå i närmare ett halvt sekel. Insikten om att beredskap och stridsduglighet betyder något helt annat i Skåne än i Norrland leder till att pansarförbanden växer fram i södra Sverige och jägarförbanden i norra. Samtidigt börjar varje förband att skräddarsys med utgångspunkt i Norrlandsskytte och den lokala miljön.

– Norrlands ytor, kyla och mörker ställer enorma krav på ett försvar. Under andra världskriget fanns det två verkliga pionjärer – Anders Grafström och Allan Mann. De var två av landets främsta experter på vintertjänst, Anders på strid och Allan på överlevnad. Deras kunskap ligger till grund för mycket av den svenska vinterförmågan, där man lyckades skapa ett sammanhängande system för hela norra Sverige, säger Wilhelm Guldbrand.

Vältummade minnen från Arméns helikopterskola (nuvarande Första helikopterskvadronen) vid Kebnekaise i april 1973. Foto: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Nu startar också utvecklingen av en rad tekniska redskap, specifikt anpassade för Norrlands klimat och terräng. Ett exempel är bandvagn 202 som hade översnöförmåga, det vill säga att den färdades uppe på snötäcket, och var så tyst att den kunde köra 150 meter från fienden utan att bli upptäckt. Ett annat exempel är en ny typ av artillerigranat med zonrör som exploderade ovanför marken för att inte dämpas av snön. Ett tredje är signalförbandens mobila telesystem TS9000 som fungerade även i de djupaste skogar.

Då stora delar av Norrland dessutom saknade vägar blev man tvungen att tänka om rent logistiskt. Med hjälp av helikoptrar bildades nya flödeskedjor för underhåll och sjukvård som sträckte sig över de mest oländiga marker, hela vägen till de främre förbanden. Men minst lika viktigt var försvarets personella kompetenser. Wilhelm Guldbrand lyfter särskilt fram ingenjörförbandens otroliga förmåga att bygga broar över älvarna.

– De flesta älvarna i Norrland rinner från nordväst till sydöst. Då måste man snabbt kunna bygga flytande broar för att transportera material över dem. Vi hade ingenjörer som kunde göra detta på några timmar, utan att det skvätte upp vatten som frös till is på bron, trots att det var 30 minusgrader. Det här var en helt unik kunskap. I dag kan det ta åratal att bygga en liten gångbro. De kunde bygga 300 meter bro över Lule älv på en förmiddag!

Krigföring i meterdjup snö och 40 minus

De vanligaste skadorna i vinterövningar är inte köldskador, utan ryggar, knän eller höfter som går sönder när man bär tungt och långt. Därför bör en bra vintersoldat vara smidig, stark och bra på de militära idrotterna: skidåkning, orientering och skytte. På bilden ses delar ur Arméns Jägarbataljon, AJB, bestiga Kebnekaise. Foto: Marcus Olsson/Combat Camera

Övre Norrland räknas enligt Natos globala klimatmodell till regionen C2. Det är den kallaste efter C3, där bland annat Uralbergen ingår. Krigsföring i meterdjup snö och temperaturer ner mot minus 40 grader ställer förstås även hårda krav på soldatens personliga utrustning. Här är den stora utmaningen att uppnå maximal rörlighet, samtidigt som man är tvungen att bära betydligt mer material och packning än i mildare klimat.

Till en början sov vintersoldater på granris och renhudar, vilket i efterhand har ersatts av liggunderlag och sovsäckar. Man har länge klätt sig enligt lager på lager-principen, med Islandströja, vapenrock, snöblus och vindrock som standard. Dessutom måste alla bära med sig enmanskök och kaloririk, portionsförpackad mat som ska räcka minst ett till tre dygn. Men man utvecklade också ett eget plagg som skapade ”den inre vinden”.

– Den inre vinden, eller ”bomullskanalen”, är en långkalsong och en undertröja som transporterar fuktig luft upp till halslinningen. Det gör att man blir mindre blöt av svett än om man knäpper igen helt. Poängen är att du inte ska bli blöt och kall inifrån – det är det farliga. Enligt samma princip har våra ryggsäckar, 70LK, en bärmes. Alltså en metallram som gör att själva säcken inte lägger an mot ryggen utan istället bildar en luftspalt som håller dig torr på ryggen, säger Wilhelm Guldbrand.

Vilka fysiska och psykiska egenskaper är då viktigast i subarktisk miljö? Generellt sett är ett stabilt psyke överordnat superfysik, menar Guldbrand. Visst bör man vara smidig, stark och bra på de militära idrotterna – skidåkning, orientering och skytte. De vanligaste skadorna är trots allt inte köldskador, utan ryggar, knän eller höfter som går sönder när man bär tungt och långt. Men på det hela taget är ändå psykiska attribut som ihärdighet, noggrannhet och självdisciplin det som främst kännetecknar en god vintersoldat.

– Miljön kräver kamratskap. Man måste hjälpas åt och vara ett lag för att klara av de hårda påfrestningarna. I den här miljön är det ingen privatsak om du tappar en vinterhandske, får du en köldskada i handen så drabbar det hela gruppen. Medvetenhet om den omgivande naturen utan att drabbas av hybris eller paranoia är också viktigt. Du bör vara lugn och inte tappa humöret även om du inte fått sova på fem dygn. Och du måste ha en klar värdegrund. Detta gäller förvisso alla soldater, men det ställs mer på sin spets i norra Sverige där miljön är så extrem.

Den "Grafströmska räden"

Frostbiten sambandsövning i Vittangi, mars 1966. Foto: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB)

Ett konkret exempel på hur avgörande vinterförmågan kan vara är den ”Grafströmska räden” vid Märkajärvi i norra Finland i början av 1940. Här blev ett svenskt jägarkompani, som frivilligt kämpade för Finland, en tidig morgon angripet av en sibirisk skidlöparbataljon. Det ryska förbandet var betydligt större, men taktik och stridsteknik vägde tyngre. Wilhelm Guldbrand har själv fått historien återberättad av Anders Grafström, som var chef för det svenska kompaniet.

– I vintermiljö är det livsviktigt hur man rör sig. Grafström visste att ryssarna kanske fanns i området och därför gjorde kompaniet ”en metkrok” av sina spår innan man förlade sig i sin bas. De gick alltså i en båge så att de höll post mot de egna spåren. Fienden gick rakt in i fällan. Jägarna hade också grävt ner sig i snön så att eldgivningen inte kom åt dem. På eftermiddagen gick ryssarna runt för att anfalla från en skog, men även det var en förutsedd manöver. Svenskarna hade trampat upp spår vid skogssidan så att de snabbt kunde förflytta sig genom snön, medan fienden pulsade djupt i det skumma ljuset.

Den strid som sedan utspelade sig var kort och brutal. När ryssarna närmade sig möttes de av en vägg av k-pistkulor. Det svenska kompaniet stormade därefter fienden med handgranater och bajonetter. I kvällsmörkret kunde de sedan lugnt lämna platsen. Om Guldbrand minns rätt låg 167 ryska vänsterstövlar uppradade i snön efter den ”Grafströmska räden”. Medan de svenska förlusterna stannade vid ett mindre antal stupade och sårade.

Genom åren har den svenska vinterförmågan gjort sig känd som en av världens främsta. Foto: Försvarsmakten

Genom åren har den svenska vinterförmågan gjort sig känd som en av världens främsta. Det är knappast någon slump att det är i övre Norrland som Nato nu återkommande deltar i vinterutbildning vid Försvarsmaktens vinterenhet i Arvidsjaur. Här finns såväl de praktiska som de teoretiska förutsättningarna. Men vad har varit nyckeln till att på mindre än 50 år bygga upp ett så helgjutet och framgångsrikt försvarssystem i snö och kyla? Vad har varit Sveriges specialitet? Wilhelm Guldbrand har sin teori klar.

– Jag tror det handlar om vårt kulturperspektiv i hur vi ser på vintern. Det är inte bara Försvarsmakten som lyft detta, utan hela svenska samhället. Under de kalla krigsåren lades grunden till en acceptans för att man måste utbildas i vintertjänst och därför har vi aldrig behövt starta en motivationsprocess från noll med de värnpliktiga. Vi har infrastrukturen och övningsfälten. Vi har soldaterna, tekniken, miljön och utbildningen. Många andra länder har delar av detta, men Sverige har helheten. Jag skulle säga att vårt framgångsrecept är just den helhetssynen.