1901. Det beslutas att indelningsverket ska avskaffas och ersättas med en allmän värnpliktsarmé. Våren därpå rycker cirka 30 000 svenska män in i svenska försvaret. Det är den första kullen av värnpliktiga i ett system där grundutbildningen är 150 dagar med tre repetitionsövningar och omfattar alla män mellan 21-40 år. Med de redan befintliga resurserna utgörs det svenska försvaret nu av drygt 100 000 man, varav 90 000 i armén och 15 000–20 000 i flottan.
1914-1918. Första världskriget bryter ut och det beslutas att försvaret ska rustas upp under en tioårsperiod. Utöver en årlig tillströmning av 30 000 värnpliktiga görs även mobilisering av vissa klasser ur Landstormen och krigsplacerade män inkallas. Det är främst infanteriet, där varje regemente upprättar två extra kompanier, som förstärks. Dessa extra inkallade styrkor utgör de så kallade "skyddstrupperna" och består av 15 000 man.
1925. Kriget är slut, Nationernas Förbund (nuvarande FN) har funnits i fem år och drömmen om evig fred sprider sig. Här hemma är det Per Albin Hansson som är försvarsminister vid detta "klassiska" nedrustningsbeslut. Värnpliktstiden förkortas, hela 17 militärförband läggs ned och antalet män som gör värnplikt är nere på 27 000. Det får ändå betraktas som en kompromiss – många är de röster som förespråkar total nedrustning.
1939-1945. Andra världskriget bryter ut och upprustning krävs. Grundutbildningen förlängs till 360 dagar och mellan 35 000 och 40 000 värnpliktiga rycker in varje år. I stort sett alla krigsplacerade svenska män inkallas någon gång under beredskapsåren och som mest är 300 000 man inkallade samtidigt. Beredskapsnivån ligger dock vanligen på mellan 150 000 och 200 000 man.
1950-talet. Fortsatt hög beredskap, med stora upprustningar inom försvaret, inte minst det färska svenska flygvapnet. Runt 45 000 man gör värnpliktsutbildningen årligen.
1958. Två år efter den så kallade Ungernrevolten kommer ett försvarsbeslut med ytterligare höjd beredskapsambition. Varje årskull värnpliktiga består nu av runt 50 000 man. Värnplikten gäller alla män mellan 18 och 47 och det svenska totalförsvaret kan, om så krävs, mobilisera 800 000 man.
Foto: Armémuseum
1960-talet. Siffran ligger ganska stadigt; runt 55 000 personer mönstrar per år och av dem blir omkring 50 000 krigsplacerade och genomgår sin värnpliktsutbildning.
1964. Brukar framhållas som det år den svenska försvarsmakten är som starkast och bäst rustad. Det svenska försvaret kan vid krig mobilisera 800 000 man. Flygvapnet räknas som ett av de största i världen med över 1 000 flygplan. Det svenska försvaret förfogar över nästan 1 500 stridsfordon.
1966–1972. Gradvis sjunkande siffror för alla delar utom lokalförsvar och hemvärn. Två år senare minskar anslagen till försvaret för första gången sedan mellankrigstiden. Till en början är det mest materialanskaffningen som berörs, medan antalet värnpliktiga förblir relativt oförändrat. Ytterligare fyra år senare, 1972, förkortas grundutbildningen till 227 dagar och det svenska värnpliktssystemet är officiellt ett krympande projekt.
1970. 50 508 svenska män genomgår värnpliktsutbildning. Av dem får 36 675 personer sin grundutbildning inom armén, 7 395 inom marinen och 6 438 inom flygvapnet.
1975. Nedskärningar, avvecklingar och omorganisation, men antalet antalet värnpliktiga ligger trots det på höga 52 295 man. Det är alltjämt armén som är överlägset störst, med 38 710 man uttagna till grundutbildning.
Uppställning inför helgpermission vid Gotlands kustartilleriregemente, KA 3. Året är 1976.
Foto: Mats Rynnes/Armémuseum
1980. Förbandsavvecklingen fortsätter, som en följd av Försvarsbeslutet '77. De numerära effekterna uteblir dock fortfarande och 50 980 man genomgår värnpliktsutbildning. Och det är ett "man" med modifikation; våren 1980 år blir Flygflottiljen F 16 i Uppsala blir först i Sverige med att ta in kvinnor för militär grundutbildning. 1983 är både armén och marinen öppna för båda könen och sedan 1989 finns det inga formella restriktioner avseende positioner eller förband för kvinnor att tjänstgöra vid. 1994 blir det dessutom möjligt för kvinnor att göra lumpen utan de avsåg att genomgå påföljande officersutbildning.
Någon gång mellan 1986 och 1987: Värnpliktiga från Ing 1, Svea Ingenjörsregemente utanför Södertälje har matrast.
Foto: Johan Karlsson/Armémuseum
1986. Sjunkande siffror i kölvattnet av 1982 års Försvarsbeslut. Det totala antalet värnpliktiga är 45 572; det är framför allt antalet värnpliktiga inom marinen som minskar.
1990. Sovjetunionen ska just falla, hårda debatter om försvarets finansiering rasar och det enda som är skrivet i sten är JAS-projektet ska fullföljas. Antalet värnpliktiga som kallas in är nu nere på 41 349. Det har uppskattats att man, i händelse av krig, nu kan mobilisera cirka 500 000 man.
2000. Den gradvisa ominriktningen från invasionsförsvar till insatsförsvar har redan slagit igenom; 16 658 svenska män och kvinnor rycker in för militärtjänstgöring i det nya millenniet.
2005. Försvarsbeslutet 2004 anses som en slutpunkt för denna ominriktning; tillsammans med försvarsbeslutet 2000 leder det till den största förbandsnedläggningen i svensk försvarshistoria sedan 1925. Våren 2005 gör 10 169 svenska män och kvinnor värnpliktsutbildning.
2008. 6 804 svenskar gör sin värnplikt.
2010. Värnplikten blir vilande i fredstid och ersätts istället av så kallad totalförsvarsplikt, som gäller både män och kvinnor mellan 16 och 70.
2014. Regeringen beslutar att Försvarsmakten får kalla till repetitionsutbildning igen.
2017. Regeringen återinför skyldigheten att mönstra och genomföra grundutbildning med värnplikt. Det innebär att Sverige nu ska tillämpa alla delar av lagen om totalförsvarsplikt igen. Eftersom lagen nu är könsneutral gäller skyldigheten lika för både kvinnor och män. Den första årskullen som omfattas av förändringen är ungdomar födda 1999.