Historiskt har svensk försvarsplanering utgått från att man kunnat se en tydlig förändring: från fred, via politisk kris, till väpnat angrepp och ett efterföljande krigstillstånd. På det här förhållningssättet byggde vi ett försvar som kunde mobiliseras i takt med att en försämrad säkerhetspolitisk situation utvecklades.
I dag är det ofta inte möjligt att på samma sätt förutspå ett förändrat säkerhetspolitiskt läge. I stället ser vi en samtid där den generella konfliktnivån ligger betydligt högre än tidigare. Motståndare har i dag möjlighet att genomföra en större mängd aktiviteter: provokationer, sabotage och påverkansoperationer, över tid. Den här typen av aktioner har som syfte att destabilisera vårt lands uthållighet, motståndskraft och försvarsvilja.
Försvaret måste vara allomfattande
När världen – och hotbilden med den – förändras, måste även sättet vi bemöter den förändras. Möjligheten att genomföra aktiviteter som ligger precis under gränsen för väpnat angrepp skapar helt nya utmaningar, för såväl Försvarsmakten som för samhället i stort. Det, tillsammans med den höjda generella konfliktnivån i vårt närområde, är varför vi den senaste tiden sett en satsning på Försvarsmakten. Försvarsbeslutet som togs 2020 innebär bland annat nyetablering av regementen och flottiljer, inköp av nya moderna system och satsningar på cyber och rymd. Genom att bredda och stärka vårt militära försvar skapar vi bättre förutsättningar att både avhålla och möta hot i alla dess former.
Eftersom en potentiell motståndare kommer att välja sina medel och metoder utifrån de luckor som denne ser i vårt försvar, är det viktigt att satsningarna på nya förmågor sker parallellt med utvecklingen av de mer traditionella militära förmågorna. Har Försvarsmakten exempelvis främst förmåga att möta traditionella militära hot finns risken att motståndaren försöker uppnå sina mål utan att behöva tillgripa militära maktmedel. Det gäller alltså att inte lämna några hål eller luckor som en motståndare kan utnyttja.
Vad innebär väpnat angrepp i dag?
När krigets karaktär omfattar ett bredare spektrum av aktiviteter skapar det komplexitet även juridiskt. Historiskt har krigets karaktär varit binär; fred eller krig, och internationell folkrätt bygger på att det finns en tydlig gränsdragning mellan de regelverk som gäller i freds- respektive krigstid. Den juridiska gränsen mellan fred och krig går vid väpnat angrepp, som beskrivs på följande sätt i FN stadgans artikel 51.
“Våldshandling som begås med militära medel av annan stat, som dessutom utövar direkt ledning över de insatta militära enheterna.”
I dag kan främmande makt använda sig av dolda och förnekbara aktiviteter, som i vissa fall uppfattas som exempelvis kriminalitet. Detta är ett exempel på när yttre hot manifesteras även i den inre säkerheten. Även om exempelvis en cyberattack eller påverkansoperation som koordinerats av en annan stat kan orsaka mer skada än ett småskaligt angrepp med traditionella vapen, kan aktiviteten inte mötas av Försvarsmakten så länge den inte kan knytas till en statsaktör. Detta ställer höga krav på Försvarsmaktens förmåga att verka tillsammans med andra myndigheter.
När världen har förändrats har krigets karaktär förändrats med den. Morgondagens krig ser inte ut som det gjorde i går. För att kunna möta de nya sociala, politiska och tekniska utmaningarna krävs fortsatta satsningar på vårt försvar.
Läs mer om den moderna operationskonsten i avsnittet ”Ett aktivt försvar – Redo att agera”.