Långa marscher och tid vid förläggningen var det som till största del präglade livet i fält. Förlusterna i döda och sårade efter ett slag var ofta höga men endast en mindre del av dödsfallen förorsakades av skador i samband med strid. Farsoter som härjade i krigets spår skördade de flesta offren. Det dröjde ända fram till tysk-franska kriget 1870–1871 innan förlusterna av stridshandlingar översteg sjukdomarna generellt sett.
Bakgrunden till de sjukdomsspridningen var den bristande hygienen och att läkarnas kunnande ännu var begränsat. Det fanns dock en viss medvetenhet om var problemen fanns. Det framgår redan 1769 i ett tryckt litet häfte: Soldatens Skyldigheter i Fred och i Fält. Författaren var major och riddare. Han hade med all sannolikhet personlig erfarenhet av livet i fält. Författaren betonar vikten av att soldaten håller sig ren och prydlig, ofta byter strumpor och skjortor samt håller sig nykter. Mera tveksamt var väl rådet att sy in kvicksilver i byxlinningen mot ohyra. Likaså att medföra lite socker att blandas med spindelväv för att läka sår.
Denna första soldatinstruktion avslutas med Kort Beskrifning at Bewara Soldatens hälsa. Matens vikt belyses med att soldaten bör medföra lite salt, ingefära och lök till sin matlagning som oftast bestod av kål och soppa.
Frågan om maten har förstås varit aktuell i alla tider. Redan Napoleon lär ha påstått att en armé marscherar på sin mage. Citatet sätter fokus på hur viktig maten är för en stridande styrka. Något som revolutionerat mathållningen i försvaret är uppfinningen av konservburken 1810. Här i Sverige dröjde det till 1887 innan man införde den första armékonservburken. Och vad innehöll den? Jo, ärtsoppa såklart.
En senare företeelse är kokkärl modell 1940. Eller "snuskburken" som den snabbt kom att kallas.
De flesta som gjort värnplikten vet vad en ”snuskburk” är, men dess korrekta namn är kokkärl modell 1940. Se filmen om hur snuskburken fick sitt namn.
Karolinsk exercis övades på Ladugårdsgärdet redan 1691. Målning av Johan Philip Lemke.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum
Militärövningar på Gärdet
Idag övar Livgardet främst på övnings- och skjutfältet i Kungsängen, intill regementsområdet. Men tidigare fanns förbandet i Sörentorp och hade Järvafältet som övningsfält. Ännu längre tillbaka, före 1946, övade vi på Gärdet i Stockholm. En plats som på den tiden inte låg lika centralt i staden, men mycket nära de kaserner Livgardet hade på Östermalm, Fredrikshov och senare på Linnégatan.
Sommartid samlades under Gustav III:s tid flera regementen också utanför Stockholm till storläger och övningar på Gärdet som blev den dagliga benämningen på Ladugårdsgärdet. Redan under den karolinska tiden skedde regelrätta stridsövningar, även med artilleri, med skarp ammunition på Gärdet. Verksamheten med storläger fortsatte under 1800-talet. Då tillkom den så kallade Borgen, som bland annat användes som stabsplats av Karl XIV Johan när han ledde övningarna.
Under 1600-talets krigiska tid blev Gärdet, som ligger i nordöstra delen av Stockholms innerstad, utvalt att fungera som militärt övningsfält.
Vår trogna vän hästen har tjänat det svenska försvaret i många hundra år. Idag är hästen en viktig del i den beridna vaktparaden och andra ceremoniella tillfällen. Hästarna som tjänstgör idag ägs av Föreningen för den Beridna högvakten och Livgardets personal sköter om hästarna.
Gärdet blev också skådeplatsen för mer nöjesbetonad verksamhet. Särskilt gällde det Livgardets midsommarfirande. Då fick varje gardist en pipa tobak, en brödkaka, två sillar och lite pengar, allt på officerarnas bekostnad. Öltunnor slogs upp och musikkårerna bjöd till dans. Det hela blev ett folknöje även för stadsborna som emellertid själva fick bekosta öl och sill. Dekorationer och folklivet på midsommardagen 1785 har livfullt skildrats av Elias Martin.
Midsommardagen på Ladugårdsgärdet 1785–1800, Martin Rudolf Heland efter Elias Martin.
Foto: Kungliga Biblioteket
Målning av slaget vid Svensksund 9 juli 1790, Johan Tietrich Schoultz.
Foto: Nationalmuseum
Livgardet i fält
Livgardet har deltagit i alla Sveriges krig. Här följer en kort översikt av krigen, Livgardets deltagande och vinst och förlust av landområden.
Med Gustav Vasas kröning 1523 var Kalmarunionen mellan de nordiska länderna definitivt bruten. Resten av Gustav Vasas regeringstid gick åt till att stabilisera riket genom att utveckla landets styrning och slå ner flera uppror.
1561 lades nordvästra delarna av Estland under den svenska Kronan. Kung Johan III fortsatte på den inslagna vägen genom erövringen av östra delarna av Estland och fästningen Narva 1581. Vid dessa strider och vid stormningen av Narva deltog delar av Gårdsfänikan, en av Livgardets föregångare.
I freden i Stolbova 1617 fick Ryssland erkänna Kexholms län i östra Finland och Ingermanland som svenska områden. Åren därefter erövrades Livland med staden Riga. Även här medverkade Livgardet periodvis. Efter det långvariga så kallade trettioåriga kriget, för svensk del dock bara arton år 1630–1648, erövrade Sverige flera tyska provinser, Pommern, staden Wismar, Bremen och Verden. Under samma tid erövrades också Gotland, Halland, Ösel, Jämtland och Härjedalen från Danmark. Från dessa långa krigsår härstammar också Livgardets äldsta segernamn efter Befrielsekriget nämligen Rehn 1631 och Lützen 1632.
En av Livgardets gamla fanor. Denna bars vid Narva år 1700.
Foto: Armémuseum.
Under Karl X Gustavs polska krig 1655–1660 utkämpades det tre dagar långa slaget vid Warszawa 1656, vilket är det fjärde namnet på regementets fana. Sin största utbredning fick Sverige efter Roskildefreden med Danmark 1658 då inte bara Skåne, Blekinge och Bohuslän blev svenskt land utan även Trondheims län och Bornholm, som dock fick lämnas tillbaka redan 1660. Grunden för freden lades genom den riskfyllda övergången över Lilla Bält där Livgardet deltog och som belöning fick namnet Tåget över Bält 1658 inskrivet på fanan.
Därefter började återgången. Efter Karl XI:s krig 1674–1679 fick Sverige lämna mindre delar i Bremen och Verden samt en landremsa i Pommern öster om Oder. Kampen om Skåne avgjordes i praktiken under de tre, för svenskarna framgångsrika, slagen vid Halmstad och Lund 1676 samt Landskrona året därpå. Namnen på dessa återfinns på Livgardets fana.
Frederna efter det stora nordiska kriget innebar slutet för Sverige som stormakt med betydande landförluster. Alla provinser i Baltikum samt Kexholm och Viborgs län samt Ingermanland togs av Ryssland. Bremen och Verden förlorades till Hannover och delar av Pommern gick till Preussen. Under de, för svenska armén, framgångsrika åren 1700–1708 kämpade Livgardet vid Narva 1700, övergången av floden Düna 1701, Kliszow 1702 och Holowczyn 1708. Vid detta sista slag före Poltava genomförde Livgardet striden under Karl XII:s direkta befäl i spetsen på regementets grenadjärbataljon.
För ganska exakt 313 år sen vann Livgardets föregångare slaget vid Holowczyn. Kan den stora framgången ha berott på att soldathustrur och officersfruar följde med ut i fält?
Efter den så kallade lilla ofreden 1741–1743 med Ryssland förlorades ytterligare östra delar av Finland.
Varken Pommerska kriget 1757–1762 eller Gustav III:s ryska krig 1788–1790 medförde några territoriella förluster men vid Svensksund, som var ett slag till sjöss, deltog delar av Livgardet som roddare och marininfanteri. Denna seger representeras av det sista namnet på regementets fana.
Den 16 juni för 231 år sen landsteg cirka 200 man ur Livgardet vid Kakkis kapell i Leningrad. Slaget som utspelade sig på platsen var en del av Gustav den III:s ryska krig. Sverige gick segrande ur striden och erövrade två riktigt tunga troféer. Troféerna finns än idag vid kanslihuset på regementet i Kungsängen.
1809 förlorades även hela Finland och Åland till ryssarna. Preussen övertog Pommern 1815. Kvar i Tyskland blev endast Wismar som dock 1803 hade lämnats som pant på hundra år till Mecklenburg-Schwerin. 1903 valde Sverige att inte lösa in panten och därmed gick det sista svenska området i Tyskland förlorat.
Rikets gränser, Olle Burman, Armémuseum.pdf