Arbetet inom United Nations Mission in South Sudan utförs från större eller mindre FN-camper, så kallade County Support Bases (CSB), runt om i landet. Några har ärvts från den tidigare FN-missionen UNMIS, andra kommer att byggas efter hand. De större baserna, däribland de i Juba och Malakal där svensk militär personal just nu är stationerad, huserar tusentalet personer. Där kan det finnas Military Liaison Officers (MLO), stabspersonal, fältsjukhus, infanterikompanier, ingenjörförband, minröjare och en mängd olika civila FN-komponenter. De allra minsta CSB:erna kommer sannolikt inte inrymma mer än några 30-tal personer.
De 165 MLO:erna är UNMISS främsta ögon, öron och samverkansorgan. Samverkan är kärnan i deras verksamhet och sker på daglig basis. Det innebär att i små integrerade team ta sig till olika delar av ansvarsområdet för att träffa och stödja såväl civila som militära aktörer på plats. Observationer och rekommendationer mynnar ut i rapporter som i slutändan når FN-högkvarteret i New York.
Framskjuten bas i Pieri
En månad efter attacken mot den lilla byn Pieri i Jonglei State, där runt 740 civila dödades och över tvåhundra kvinnor och barn rövades bort, skickade FN in två indiska plutoner, tillsammans med två Military Liaison Officers och deras tolk, för att markera FN:s närvaro i området och för att samverka med de civila myndigheterna.
Bakgrunden till händelsen är ett sedan länge pågående stamkrig mellan två stammar som bråkar om bland annat odlingsbar mark, betesmarker och vatten, något som tyvärr inte är ovanligt i Sydsudan. En annan del av bakgrunden är att stöld av boskap mellan olika stammar i området sker kontinuerligt. Boskap är en mycket viktig handelsvara i Södra Sudan, framförallt som betalning för giftermål, och ökad efterfrågan på boskap gör att stöld av andras djur är mycket vanligt.
Den senaste attacken slog hårt mot befolkningen i Pieri, de som kunde flydde till närliggande byar, de som inte kunde fly blev ihjälskjutna eller innebrända i sina hyddor, all boskap stals.
Fem FN-helikoptrar med personal och materiel landade precis i utkanten av byn och ett litet område som upplåtits av en INGO (International Non-Governmental Organisation) blev patrullbas för de kommande veckorna. Tält restes och vaktposter upprättades medan nyfikna bybor noga iakttog de utländska soldaterna.
MLO:erna tog genast kontakt med Payam Administrator, områdets officielle ledare, och de beskrev vad FN gjorde där. Befolkningen var lättad över att FN nu kommit så att de kunde känna sig tryggare. Redan samma dag var det ett möte i byn, arrangerat av den kristna kyrkan i Juba, där även högt uppsatta FN-delegater deltog. Mötet syftade till att försöka få stammen att inte hämnas attacken.
De kommande dagarna patrullerade MLO:er byn och omgivningarna, pratade med bybor, dokumenterade nedbrända hyddor och samverkade med den enda INGO:n som hade folk på plats, Läkare Utan Gränser. Information huruvida stammen planerade en motattack eller inte undersöktes och rapporter skickades till högkvarteret. Så småningom började de bybor som flytt att återvända till byn och ett någorlunda normalt liv såg ut att sakta kunna komma tillbaka.
Under torrperioden hade det gått att köra bil på slingriga stigar till och i kring Pieri, men nu var det regnperiod och det enda sättet att ta sig fram var att gå till fots på sanka och leriga fält. Plutonerna och samverkansofficerarna blev kvar i byn ett par dagar mer än beräknat innan de blev avlösta av nya plutoner och nya MLO:er.
Vardagslivet
Upp till veckolånga patruller såsom dessa är en allt större del av jobbet som MLO i Sydsudan. Men däremellan finns naturligtvis en mer rutinbetonad vardag. Patrullering varvas med stabsarbete och till det kommer träning och allehanda praktiska göromål. MLO:er står exempelvis för all matlagning själva, vilket i sig är en viss utmaning med de råvaror som står till buds. Olika varianter på kyckling och ris återkommer ofta även om det görs försök att krydda tillvaron med annat. Inte minst har de improviserade tacomiddagarna resulterat i ett och annat höjt ögonbryn i omgivningen.
Just umgänget med kollegor från världens alla hörn är för övrigt oerhört stimulerande och nyttigt. Det är i sig ett skäl så gott som något för att rekommendera liknande uppdrag till officerskamraterhemma i Sverige. Den som är det minsta nyfiken på världen och sugen på att göra en reell insats har alla förutsättningar att trivas i rollen som militärobservatör eller Military Liaison Officer!