Gruppen som består av sex soldater är nybildad för övningen Cold Response, även om det finns några i gruppen som övat ihop förut. Men det är inget problem.
− Alla soldater i underrättelsebataljonen har rätt inställning och utbildning, så det går att komponera nya grupper allt eftersom, säger Mark Rantanen, ställföreträdande gruppchef.
Så här på slutet av övningen har de delat upp sig i två mindre grupper om tre personer i varje. Den ena gruppen ligger dolda i den främre observationsplatsen, den så kallade O-platsen, och den andra har etablerat en bakre marschbas där utrustning förvaras och där soldaterna får återhämta sig.
− När vi är i bas så tar vi hand om oss själva och ser till att vi är utvilade och har torra strumpor och har ätit, så att vi är redo när det är dags för nästa ansträngning. När de andra kommer in så är det vi som tar över medan de ser till att vila och äta, säger Hannes Berg, sjukvårdare i gruppen.
Alla spår som leder till basen i den djupa snön är minutiöst igensopade, skenspår är lagda och skidorna ligger på en bädd av granris, redo att snabbt spännas på om soldaterna behöver dra sig undan. Platsen är vald med omsorg i tät granskog intill en bergvägg.
− Vi vill vara där ingen annan vill vara. Vi ska se utan att synas, säger Hannes Berg.
Den andra gruppen har under två dygn skidat med sin tunga utrustning för att ta sig till en främre spaningsplats utan att bli upptäckta och under vägen har de sopat igen spåren efter sig. Platsen de valde visade sig vara perfekt. Genom en glipa i granskogen ser de genom sina kikare hur motståndaren, rakt i deras synfält, kör in mängder av lastbilar och hur soldaterna på platsen monterar upp kvalificerad ledningsutrustning.
− Vi låg och spanade på dem när de satte upp den. De var väldigt effektiva och det gick riktigt fort. Riktigt drillade, säger Petter Jakobsson, prickskyttegruppchef och chef för de sex.
Ett foto på den nybyggda ledningsplatsen skickas iväg tillsammans med koordinater till brigadledningen tillsammans med en begäran om insats med så kallad spetsflyg, det vill säga attackflygplan i form av två norska F-16. Begäran godkänns. Fortfarande utan full kunskap om vad de inom kort kommer att leda in flygplanen mot, ser trion med tillfredställelse hur F-16-planen dyker upp endast 30 sekunder från utsatt tid. En kraftig gir och en vingtippning är signalen från piloterna att lasten är släppt och med det hade målet, om det var på riktigt, med största sannolikhet slagits ut helt.
− Det här känns ju väldigt bra! Det var vår uppgift att söka reda på brigadens ledningsplats, så det var ju väldigt roligt att vi lyckades med det, säger Petter Jakobsson när de dagen efter får veta vilket mål de hjälpt till att förstöra.
De sex fallskärmsjägarna har under slutet av övningen också hunnit med rörlig spaning och ett regelrätt prickskytteeldöverfall, och det görs inte ofta.
− Ett regelrätt prickskytteeldöverfall har inte gjorts i Sverige på många år vad jag vet. Det ger stor effekt med så få man som vi är. En vanlig soldat har inte en chans att se var vi är och varifrån vi skjuter. Farligast för oss är motståndarsidans motsvarighet till oss själva, säger Petter Jakobsson.
Men nu börjar övningen leda mot sitt slut och planen är att gruppen, som under hela övningen befunnit sig bakom fiendens front, ska flygas ut med helikopter.
− Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Vi har fått väldigt lite sömn och det har varit kallt. Men vi har jagat. Och jakten, den gillar vi. Med tunga ögonlock men ändå med nöjd blick kör Petter Jakobsson iväg på sin skoter för övningens sista njutningsfulla timmar.