Under de båda värdskrigen fälldes uppskattningsvis 175 000 minor i Östersjön och i Västerhavet. Ett stort antal av dessa ligger kvar på botten och påträffas då och då, ofta när strömmar fört dem närmare land. Marinen jobbar sedan många år med att kartlägga områden runt Sveriges kust, där man vet att minor fällts som inte röjdes efter krigsslutet. I de områden som nu ska undersökas fälldes brittiska avståndsminor mellan 1942-1945. En avståndsmina känner av när ett fartyg passerar över den och detonerar då. Batteriet och mekaniken som stod för aktiveringen är sedan länge bortrostade. Minan är alltså inte farlig där den ligger. Själva sprängmedlet är dock intakt och risker kan inte uteslutas i samband med fiske, undervattensarbeten och dykningar, där man exempelvis lyfter minan.
Bra övning att röja skarpa minor
De gamla minorna är oftast nedsjunkna i bottensedimentet och kan därför var besvärliga att se med sonaren. I Öresund är det dessutom relativt stark ström vilket gör det utmanande att manövrera den undervattensfarkost som skickas ner för att filma och identifiera det man hittar. Slutligen är området vältrafikerat av såväl färjor som handelssjöfart vilket också orsakar utmaningar. På HMS Sturkö finns också röjdykare som kommer att användas både för att identifiera minor på botten och för att oskadliggöra dessa.
- Att träna på att söka efter saker på botten är alltid värdefullt då det gör oss bättre inom vår huvuduppgift. Dessutom gör det faktum att vi hanterar skarpa minor att vi skärper till oss extra, säger Martin Göth som är chef för 33.minröjningsdivisionen där fartygen.
Minor och oexploderad ammunition ska alltid betraktas som farliga. Hur man gör om man träffar på en misstänkt mina eller oexploderad ammunition till sjöss finns under länken nedan.