Ubåtsjakternas 1980-tal

Främmande besök från öst

Jagaren HMS Halland (J 18) rustades upp i samband med den utdragna ubåtsjakten i september och oktober 1980. Bilden är från någon gång 1980. Foto: Wikimedia Commons

Det är en klar och fin sensommarmorgon den 24 september 1980. Den svenska ubåten Springaren befinner sig i undervattensläge i övningsområdet öster om ön Huvudskär i Stockholms skärgård. Springaren gör sig beredd för att samöva med helikoptrar från första helikopterdivisionen vid Berga.

Klockan nio ska övningarna starta enligt övningsordern. Springaren går med sakta fart på periskopsdjup öster om Vindbådan, utgångspunkt för den ubåtsjaktövning som senare ska sättas igång.

Men vid sextiden inträffar något oväntat. Hydrofonoperatören, han som sköter apparaten för avlyssning för ljud under vatten, läser av en hydrofoneffekt. Den låter som en knattrande moped i hög fart. Effekten hörs under flera minuter med varierande styrka, för att sedan upphöra.

Från periskopet syns inget fartyg så långt ögat kan nå. Men helikoptrarna som ansluter upptäcker också besökaren, och klassificerar den genast som en ubåt.

− Att det var en främmande ubåt som passerat mycket nära oss var det ingen tvekan om, säger Lars Nordenberg, som vid tillfället var sekond på ubåten.

Händelsen var en av de första observationer av ubåtskränkningar på 1980-talet och man ägnade veckor åt att försöka hitta den främmande ubåten.

− På den här tiden hade vi inte de tekniska möjligheter vi har i dag att dokumentera vad som skedde. Men att helikoptern hade upptäckt en andra ubåt var bevis nog för att någon hade kränkt vårt vatten, säger Lars Nordenberg.

Lars Nordenberg arbetade över 35 år inom flottan med olika chefsbefattningar innan han gick i pension 2001. 1980-talet spenderade han till stor del under vattenytan som ubåtschef. Han låg i undervattensläge över 2 000 timmar per år.

− Jag minns att en granne frågade min fru hur länge vi hade varit gifta. Hon svarade skojsamt: ”I 17 år, men vi har bara bott ihop i ett halvår”. Vi som jobbade på ubåtar hade inte mycket till familjeliv under den här perioden och på vissa sätt lärde man känna sin besättning bättre än sin familj, säger han.

Besättningen på HMS Nordkaparen (Nor), en Kockums-byggd ubåt i svenska flottan som sjösattes 1961 och utrangerades 1988. Nordkaparen var den 18 september 1980 mycket nära att kollidera med en främmande ubåt mellan Utö och Huvudskär. Foto: Lars Nordenberg/swesubmariners.se

Året efter incidenten vid Huvudskär, den 27 oktober 1981, skulle den kanske mest omtalade ubåtskränkningen ske när en rysk ubåt, U 137, dök upp i svenskt vatten.

Den gick på grund mitt i en militär farled sydöst om Karlskrona. En fiskare upptäckte båten dagen efter och kontaktade örlogsbasen. Under mer än en vecka satt ubåten fast och världspressen invaderade Karlskrona.

U 137:s kapten vägrade först lämna båten. Efter fem dagar gick han slutligen med på att bli förhörd. Lite senare kom nyheten från statsministern Torbjörn Fälldin: det fanns kärnvapen ombord på ubåten. Efter förhör och hög diplomatisk aktivitet, fick ubåten slutligen lämna Sverige.

Ubåtskontakter utanför Huvudskär–Utö. Kartan är hämtad ur Statens offentliga utredningar (SOU 2001:85), en genomgång av det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 och framåt. Enmansutredare blev ambassadör Rolf Ekéus. Foto: Sveriges Riksdag

Incidenterna 1980 och 1981 skulle bli startskottet på en lång svensk jakt på misstänkta undervattensfarkoster i svenska territorialvatten. Händelserna vid Huvudskär fick politikerna att öka resurserna för ubåtsjakt, det så kallade "49-paketet." Detta var en sorts vändpunkt i svensk försvarspolitik då den svenska ubåtsjaktförmågan hade varit under avveckling efter försvarsbesluten 1972 och 1977.

”49-paketet” innebar att 49 miljoner kronor satsades på bland annat ombyggnad av tre helikoptrar för ubåtsjakt och på anskaffning av radar- och sonarutrustning till befintliga ubåtsjakthelikoptrar och vissa båtar.

Intensiv ubåtsjakt – i medierna

Indikator till hydrofon 204 som anskaffades under slutet av 1970-talet och har använts på helikopter 4 (HKP 4). Systemet användes frekvent under ubåtsjakterna på 1980-talet i de svenska skärgårdarna. Hydrofonen sänder ut en signal som reflekteras mot en eventuell ubåt och tas emot av systemet igen och liknar såtillvida en undervattensradar. Hydrofon 204 levererades i två omgångar till dåvarande Marinflyget, 1977 och 1982. Systemet utvecklades av Cit Alcatel. Foto: Marinmuseum

En annan som minns ubåtsjakterna under 1980-talet är Örjan Sterner. Han arbetade inom Försvarsmakten från att han var 17 år och närmare 60 år framåt. Han började som sjöman i Karlskrona, gick vidare till att bli mariningenjör och har under sin karriär haft en rad olika chefsbefattningar inom marinen.

Som varvschef ute på Muskö i Stockholms skärgård, där de ägnade sig åt fartygs- och vapenunderhåll, fick han en nära bild av ubåtsjakten.

− För oss som arbetade med underhåll var det alltid skarpt läge. På så sätt gjorde ubåtsincidenterna ingen större skillnad på vår vanliga verksamhet. Vi var tvungna att ha beredskap att åka ut och reparera oavsett om det var övning eller något allvarligare. Men det var skärpt bevakning i hela skärgårdsområdet, vilket blev påtagligt för de som bodde därute. På Muskö hade de trafikkontroller till exempel.

Ubåtsjakterna gjorde att rapporteringen om incidenter och kränkningar i svenska vatten ökade. Det ledde till en intensiv mediebevakning, inte minst när misstänkta ubåtskränkningar inträffade vid Hårsfjärden 1982 och i Karlskrona 1983 och 1984.

Örjan Sterner minns att mediernas rapportering ofta var i negativa ordalag.  

− Tidsandan var inte särskilt positiv. Det skojades mycket om verksamheten och medier försökte skoja om att vi hade ”budgetubåtar”. Det upplevdes både av ledning och personal som besvärande. Vi försökte göra ett allvarligt jobb. Vi byggde upp analysgrupper och den tekniska utvecklingen och kompetensen höjdes under den här tiden. Det blev en allt mer kvalificerad verksamhet, men det kom inte ut till allmänheten, säger han.

Lars Nordenberg minns också medierapporteringen som intensiv under den här perioden.

− Allt var inte korrekt eller sant som media rapporterade, men vi koncentrerade oss bara på att göra vårt jobb. Vi kunde inte fokusera på vad de skrev. Men visst ledde till ett större intresse från allmänheten för vår verksamhet.

Under åren har det debatteras hur många ubåtskränkningar som egentligen skedde under 1980-talet. I en statlig rapport från 2001 konstaterade ubåtsutredaren Rolf Ekéus att det skedde högst tio kränkningar under den här tiden.

Lars Nordenberg säger att han kan räkna på en hand de gånger som han faktiskt kommit i kontakt med främmande ubåtar under de 16 år han tillbringade under ytan.

− På ett sätt kan vi väl konstatera att vi väl aldrig har varit så nära krigsläge som under den här tiden. Allt fokus låg på att söka efter ubåtar och alla tekniska system vässades för att hjälpa oss i den jakten. Samtidigt var det oerhört få gånger som vi faktiskt kom i kontakt med främmande fartyg. Så i efterhand var det kanske lite överdriven rapportering, säger han.

När Örjan Sterner ser tillbaka på 1980-talet i dag minns han den som en allvarlig, men intressant, tid.

− Den tiden gav oss goda erfarenheter av vår förmåga på logistiksidan. Vi kunde konstatera att både material och besättning höll väldigt bra kvalitet. Jag känner mig faktiskt väldigt nöjd med de insatser vi gjorde då, säger han.